Det förs hos Svenska Dagbladet en intressant diskussion om hur de borgerliga borde agera för att stoppa den kraftiga vänstersväng som S-MP-regeringen försöker genomdriva.
Tove Lifvendahl kritiserar Decemberöverenskommelsen, DÖ, för att den ger fritt utlopp för vänsterexcesser i riksdagen, utan att det finns majoritet för det varken i folket eller riksdagen. Hon vill att Alliansen genom misstroendevotum ska fälla regeringen:
I det fall en Löfven II, utan MP och V, släpps fram, kan Alliansen både visa att de tar ansvar för att Sverige inte vrids mer vänster än nödvändigt, och samtidigt bevisa i alternativa förslag och skuggbudgetar varför det vore bättre med en borgerlig regering.
Detta som ett svar på brev från konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén (M) som försvarar DÖ:
[Lifvendahls ståndpunkt] innebär att Alliansen ska göra upp om hela statsbudgeten med regeringen. Budgeten är ett paket … Det är uppenbart att en sådan ”stor koalition” angående den ekonomiska politiken skulle ha betydande nackdelar, särskilt på längre sikt …
Sverige [skulle] sakna en seriös opposition vad gäller den ekonomiska politiken. Eftersom den ekonomiska politiken är solen kring vilken all annan politik kretsar skulle effekten bli att Sverige helt skulle sakna ett seriöst regeringsalternativ. Ytterkantspartierna skulle bli den enda oppositionen.
Gästbloggaren Janerik Larsson skriver om meningsutbytet:
Norlén räds uppgörelser med en ren socialdemokratisk minoritetsregering eftersom man den vägen skulle underminera den moderata triangulering som gör att m-partiet nu är ”det nya arbetarpartiet”. Därför ska socialdemokratin drivas åt vänster och till varje pris under denna mandatperiod förhindras från att ingå politiskt rimliga kompromisser med hela Alliansen eller delar av Alliansen …
När Stefan Löfven efterträdde Håkan Juholt var det många som tolkade det som ett tecken på politisk tillnyktring i det socialdemokratiska partiet efter en mycket sällsam, retorisk sväng långt åt vänster.
Visst är det lätt att instämma i kritiken mot Alliansens svaga oppositionspolitik. Men jag delar inte uppfattningen att det har med DÖ att göra. Allianspartierna är inne i en period av inre utvärdering, omprövning och förberedelse för nystart. Och det är helt rätt tid att göra det nu, när tongivande företrädare lämnat politiken och nya ledare ska ta vid.
Att nu fälla regeringen i misstroendevotum skulle innebära att det inre arbetet bryter samman för att istället fokusera på maktspelet, närmare bestämt hur man kan domdera och piska en ren S-regering till att hålla sig i mitten.
Enligt Lifvendahl och Larsson skulle det vara bra för Sverige. Ja, på kort sikt. Men vem kommer att vinna valet 2018 om de borgerliga får hjälpa S bli regeringsdugligt? Jag är ganska säker på att S kommer att vinna på det. Är det bra för Sverige?
Samtidigt är det svårt att försvara Norlén, av det enkla skälet att vi inte vet vad det interna arbetet kommer att resultera i. Blir det kattskit (dvs en fortsättning på Fredrik Reinfeldts strategi att räkna bort SD-väljarna och SD-mandaten) har man låtit S drivas vänsterut helt i onödan. Då vinner man ändå inte valet 2018. Då är det bättre att följa Lifvendahl/Larsson.
Men jag kämpar för att vara optimist. Jag hoppas att de borgerliga lär sig förstå den tid vi lever i och vågar utmana på ett nytt fräscht vis inför 2018. Då kommer nuvarande regerings bakåtsträvande politik snabbt rättas till och Sverige få en liberalare ekonomi och tryggare socialpolitik.
En lite lustig iakttagelse är att de som kritiserar DÖ är väldigt pragmatiska och vill påverka S på kort sikt. Ändå är kritikerna de som annars ofta vill lyfta blicken in i framtiden och utgå från värderingarna. Vill man det senare, är DÖ just nu den bästa chansningen. Slopas den är risken stor att det enda som återstår är harvande om procentsatser och detaljer med en S-regering – i evighet.