I medierna pratades det länge om att Annie Lööf kommer att avgå som partiledare. Detta fiskande efter palatskupp lyckades inte, mycket tack vare att Centerpartiet hade ett öppet partiledarval där tre kandidater debatterade med varandra innan partiet valde ordförande och därmed fick en stark intern ställning från början. Nu har spekulationerna istället riktat in sig på Jan Björklund och att han måste avgå som Folkpartiets ordförande.
Dessa spekulationer kommer ofta från socialdemokratiska partikansliet i syfte att försöka försvaga den för tillfället svagaste länken i Alliansen. När samma spekulationer riktades mot Maud Olofsson kunde ursprunget spåras till just socialdemokratiskt håll i syfte att försöka sänka centerpartiet.
Att partier ägnar sig åt smutskastning av motståndare är inget märkligt, men att journalister så gärna och villigt låter sig bli socialdemokratins nyttiga idioter är mer anmärkningsvärt. Idag tog, föga förvånande, radions “Godmorgon Kamrat!” upp Jan Björklunds framtid i panelen (man ljög också om att 2014 var FP:s historiskt sämsta riksdagsval, det var det inte). Vem ligger bakom att man tar upp det ämnet? Det är knappast det mest brännande ämnet i svensk politik. Har man ringt från Sveavägen 68 och beställt temat?
Nu ser det ut att vara åratal innan vi får riksdagsval. Då är det tid att öppet, förutsättningslöst, ja, även kritiskt diskutera partiernas politik, riktning, tyngdpunkt och vägval. 10-talet kräver en helt annan ansats än tidigare. Våra samhällsproblem ser ut på ett annat sätt än på 00-talet, för att inte tala om 1900-talet. Men partierna, inte minst Allianspartierna, positionerar sig på samma sätt som alltid. Det gör att man är ur fas med tiden.
Istället för att sjunka ner i destruktiva personstrider borde partierna koncentrera sig på hur de egna värderingarna bäst kommer till uttryck i aktuella samhällsproblem och kommande utmaningar.
När det gäller utrikes- och säkerhetspolitik har Anna Kinberg Batra lyft fram att Natomedlemskap borde utredas. Om nu den svagaste regeringen i landets historia inte är villiga att stödja en utredning borde Alliansen tillsätta en egen med svensk och internationell expertis. Den kan kontinuerligt publicera delrapporter som ger bränsle till debatten. På det sättet kan Alliansen ta initiativet från regeringen.
På fråga efter fråga borde Alliansen gå på offensiven genom att själva lägga seriösa förslag byggda på gediget underlag. Så kan Alliansen ta moraliskt ledarskap för landet och låta den lilla handlingsförlamade regeringen sura på sitt kansli.
Valet 2014 visade återigen att i en demokrati vinner man inte på gamla segrar. Alliansens i en europeisk jämförelse överlägsna regeringsduglighet vägde lätt eftersom Alliansen inte orkade se framåt. Det är kraften och viljan att regera som behöver återskapas. Förslag presenteras. Lösningar argumenteras.
Vad väntar man på?