I natt höll president Obama sitt årliga tal till kongressen, State of the union adress. Han gjorde det inför få partivänner. Inte på 85 år har en demokratisk president haft en så liten minoritet i kongressen med sig som nu. Inte på 65 år har en sittande president förlorat så många mandat som Barack Obama.
Därför föll han tillbaka på det som en gång gjorde honom känd, hans retoriska tal. Men 2004 var han ett nytt fräscht namn som inte hade haft ansvar för någonting. Nu har han haft makten i sex år och väljarna har vänt hans parti ryggen. Då blir inte retoriken upplyftande utan deprimerande. Han hade chansen att skapa ett mer enat land men valde att splittra det än mer. Istället för att söka samförstånd var han i vissa stycken rent av arrogant mot den majoritet han måste arbeta resten av sin tid i Vita huset.
På ett område har dock presidenten som överbefälhavare alltid stor makt, över utrikespolitiken. Men där är Obama svag på grund av en naiv och tafatt hantering av Amerikas och västvärldens intressen. Världen är en mer osäker plats nu än när han tillträdde. Det krig George W Bush såg till att det fördes på islamisternas hemmaplan håller på att flyttas över till våra gator i Paris, i Bryssel, i Ottawa och överallt där krigare slår till utbildade i Syrien, Jemen och andra muslimska oroshärdar.
President Obama har blivit en symbol för västvärldens handlingsförlamning, förvirring och undergivenhet. Frågan är vem som ska ta över om mindre än två år. Fältet är vidöppet och några starka kort syns inte till. Istället dyker politiska familjer som Clinton och Bush upp i tjattret, men det skulle förvåna mig om amerikanska folket faller för namn som dessa.
Både Amerika och Europa behöver nya politiska ledare som förstår tidens krav och kan resa sig över de allt hårdare ideologiska motsättningarna för att samla folk och länder till en tydlig, stark och välavvägd politik.