I dessa tider startar alltid kravprofil för ny ledare i kollektiv identitet snarare än individuell kompetens. Följdriktigt trumpetar medierna ut att Fredrik Reinfeldts efterträdare som moderatledare måste bli en kvinna. Helst säkert också med utomeuropeisk invandrarbakgrund, funktionshindrad, lesbisk och från arbetarklass.
Men ledaregenskap handlar inte om uppvisning i mångfald. Val av ledare borde inte reduceras till symbolfråga. Den som väljs ska först visa ledarskap internt och staka ut en ny strategisk linje för Moderaterna, sedan samla den borgerliga oppositionen i en nystart för Alliansen och framför allt bygga förtroende hos svenska folket som kommande statsminister. Personen ska kunna leda statsmakten Sverige och företräda kungariket utomlands. Och valet av person ska ske inom kort — inte på sikt, som vision eller förhoppning.
Jag får frågan varför jag lyft fram Ulf Kristersson och inte Cattis Elmsäter Svärd. I ett debattforum skrev jag så här igår:
Den enda kontakt jag haft med CES är när hon var landstingsråd och Läkare utan gränser höll seminarium om papperslösa. Jag och Sanna Rayman ansåg det helt ok att frivilligorganisationer gav vård, men att papperslösa, alltså de som har papper från domstol att de inte har laglig rätt att vara i landet, inte har rätt till skattefinansierad sjukvård annat än i akutfall. CES var av annan uppfattning. Hon sa att landstinget visserligen måste upprätta faktura på utförd vård, men att man sedan får avskriva dem.
CES tyckte det var helt okej att de som inte betalar skatt och enligt svenskt lag och domstolsbeslut ska lämna landet, får fri sjukvård av landstinget. Hon verkade inte ha ett hum om Locke och Hobbes diskussion om samhällskontrakt eller andra filosofiska principer för en rättsstat. Hon ville vara “snäll” som alla andra politiker som därmed ger SD öppet mål.
Jag anser att politiker ska stå upp för gällande svensk lag. Om de inte delar den, ska de öppet och ärligt agera för att ändra lagen. Inte ägna sig åt obstruktion, som jag upplevde att hon förespråkade som landstingsråd i denna fråga. Vill man ha fri invandring och att alla som kommer ska få ta del av svensk välfärd, då får man ta mig faan förespråka det rakt och öppet, inte driva igenom det genom att kringgå lagarna.
Min upprördhet hade varit densamma om hon varit för att någon annan grupp skulle kunna kringgå lagen. Att exempelvis cyklister inte behöver följa några trafikregler.
Det är själva attityden från en makthavare jag vänder mig mycket starkt emot. En ledare i ett demokratiskt land ska stå för lag och ordning, inte för kaos bara för att själv få framstå som en snäll och god människa. Det krävs en viss sorts karaktär och integritet för att klara av att vara ledare. Vi såg på 90-talet hur Maria Leissner lyftes till skyarna inom FP och blev vald till partiledare. Hon uppfyllde alla de externa faktorerna: ung, radikal, kvinna. Men hon hade inte egenskaperna för att leda. Vi såg för bara några år sedan S lyfta fram Håkan Juholt. Han stod för allt det man sökte: förnyelse, jordnära, vänsterprofil. Men hur bra gick det?
Den sorts snällism, jag har i antologi kallat det “Jesuskomplex”, som är så vanlig bland svenska politiker och som Elmsäter Svärd uppvisade är inte vad Moderaterna behöver. Alla etablerade partier måste i grunden ompröva sin hållning och hur man uttolkat sina principer angående invandring. Om man inte gör det, kommer riksdagsvalet för hela landet snart att se ut som i Hörby, en genomsnittligt stor kommun i Sverige:
Om partierna inte ändrar sin taktik kommer Sverigedemokraterna att växa och utmanar hela det gamla etablissemanget om makten. Partierna måste vakna och ta den verklighet svenska folket upplever på allvar. Man kan inte flumma runt, vara snäll och leka Jesus — med andras pengar. Man måste ta ansvar! Göra svåra avvägningar! Man måste i filosofi och historia söka finna en uttolkning av rättvisa som upplevs som rimlig och klok. Och sedan stå för politiken även när det blåser. För detta uppdrag tror jag vissa M-statsråd har bättre förutsättningar än andra.