Än så länge är det regeringen som får stå till ansvar för alla brister i samhället. Oppositionen anklagar och medierna förmedlar. Men snart, när valrörelsen drar igång, gäller det inte att klaga. Då måste oppositionen visa vad deras alternativa politik innehåller och vilka de politiska makthavarna i landet skulle bli.
Först då kan vi väljare jämföra två regeringsalternativ.
Eftersom Stefan Löfven är långsam med att ge några besked, vill jag gärna försöka hjälpa honom på traven. Det är ju exempelvis väldigt spännande vilka ministrar Sverige kommer att få om oppositionen vinner riksdagsvalet i september. Så här ser min gissning ut:
Statsminister Stefan Löfven (S), fackbas Metall
Utrikesminister Jonas Sjöstedt (V), redaktör Röd Press/montör
Justitieminister Susanne Eberstein (S), kammarrättsråd
Finansminister Magdalena Andersson (S), överdirektör Skatteverket
Socialminister Ylva Johansson (S), utbildningskonsult Kommunförbundet
Näringsminister Gustaf Fridolin (MP), reporter/folkhögskolelärare
Utbildningsminister Ibrahim Baylan (S), fackombudsman HTF
Försvarsminister Peter Hultqvist (S), kommunalråd
Arbetsmarkn.minister Mikael Damberg (S), yrkespolitiker
Landsbygdsminister Matilda Ernkrans (S), arbetsförmedlare
Miljöminister Åsa Romson (MP), yrkespolitiker
Kulturminister Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S), funktionär ABF
Socialförsäkr.minister Morgan Johansson (S), ledarskribent Arbetet
Migrationsminister Ali Esbati (V), samhällsdebattör
Infrastrukturminister Ingela Nylund Watz (S), landstingsråd
Biståndsminister Bodil Ceballos (MP), fil.kand
Integrationsmin Mehmet Kaplan (MP), presstalesman Sveriges muslimska råd
Skolminister Rossana Dinamarca (V), yrkespolitiker
Finansmarknadsmin Fredrik Olovsson (S), pressekreterare SSU
Bostadsminister Ulla Andersson (V), kommunalråd
Jämställdhetsminister Gunvor G Ericson (MP), sjuksköterska
Handelsminister Lena Sommestad (S), professor ekonomisk historia
Europaminister Marie Granlund (S), yrkespolitiker
Energiminister Ingela Edlund (S), LO:s energitalesperson
När jag tittar efter tänkbara namn utgår jag från partiernas talespersoner, liksom vilka som har viktiga uppdrag i riksdagen. Jag har alltså utgått ifrån de som har tyngst positioner i dagens opposition när jag sammanställt denna ministerlista. Förvånansvärt få av dem har någon yrkeserfarenhet utanför politiken, varför jag anger deras senaste arbete.
Naturligtvis utgår jag från ett feministiskt perspektiv som inneburit att antalet män reducerats till 41 procent: 10 män och 14 kvinnor.
MP har fått 5 ministerposter, V har fått 4 och S har 15.
En person, energiministern, är hämtad från LO istället för partierna. Detta för att Löfven säkert behöver väga upp Miljöpartiets näringsminister när det gäller den kommande energipolitiken. Det är närmast parodiskt att dagens opposition har exakt samma typ av inre stridigheter som de borgerliga hade på 1970-talet.
Jonas Sjöstedt kan bli utrikesminister och Gustaf Fridolin näringsminister, men S kan ta makten över arbetsmarknads-, social- och utbildningspolitiken. Alltså välfärdspolitikens kärna. Sjöstedt kan dessutom ”ringas in” av försvarsminister, europaminister och handelsminister från S. Fridolin ”ringas in” av finans-, arbetsmarknads- och infrastrukturminister från S.
Det blir knappast lättare för Löfven att hålla ihop den här regeringen, än det var för Thorbjörn Fälldin att hålla ihop borgerliga regeringar på 1970- och 80-talen. . .
Vi väljare har att avgöra om Lag Löfven kan leda landet bättre än Lag Reinfeldt. Valet är med andra ord inte en folkomröstning för eller emot Alliansen, om Alliansen gjort ett bra eller dåligt jobb. Frågan är om en ny regering blir dugligare än den sittande.