I DN-Kultur får Jonas Hassen Khemiri svar på tal av regissören Jasenko Selimovic, Jonas min vän. Artikeln är synnerligen läsvärd men budskapet kan summeras i dessa två meningar:
Du säger: jag har inte fått min beskärda del av detta samhälle. Jag säger: jag har inte gett tillbaka tillräckligt till detta samhälle.
Den fundamentala otacksamhet som Khemiri riktar mot det svenska samhället är en skymf mot den generositet som Sverige visar mot människor med annan bakgrund än den svenska. Om rasistanklagelser är tacken för att vi ställer upp och är mer solidariska än något annat land, då är det inte så konstigt om en växande opinion börjar ifrågasätta invandringen.
Selimovic tar upp det jag pekade på här i bloggen, att Khemiri utmålar svenskar som onda rasister medan alla med invandrarbakgrund är goda, när han sätter sig in i Khemiris logik:
Vi två var goda, Ask och polisen var de onda… Världen var begriplig, det fanns goda och onda. Tänk inte. [Men:] vi lever i för komplexa maktrelationer, för att världen skulle kunna delas upp i onda och goda.
Men finns inte diskriminering? Jag skulle vilja ha en diskussion om vad man menar med diskriminering utifrån ett exempel jag skrev om redan i Finanstidningen 11 maj 2001, Diskriminerade är vi allihopa:
Frågan är om [vi] kan ändra på det faktum att tvåhundra sökande till en tjänst med matematisk säkerhet resulterar i att etthundranittionio inte får jobbet. Och utgår ifrån att de blivit diskriminerade.
Om arbetsgivaren inte anställer en kvinna med utomeuropeisk bakgrund som är funktionshindrad och lesbisk kan alla de 199 som inte fick jobbet hävda att de blivit diskriminerade. Nej, även då kan anklagelser riktas om åldersdiskriminering: om hon som anställs är ung är det äldrediskriminering och om hon är äldre är det ungdomsdiskriminering.
Kort sagt: vilka beslut som än fattas kan anklagelser om diskriminering med indignation framföras, med den logik som gäller i dagens samhällsklimat.
Är detta rimligt? Naturligtvis inte. Det är antiintellektuell dårskap.
Frågor om människosyn och moral kan inte besvaras med statistik och enskilda beslut. Det leder just så tokfel som Khemiri grumliga tänkande är ett utmärkt exempel på: alla ser sig som offer.
Jag har faktiskt skrivit en artikel med exakt samma ton som Khemiri, i bloggen 2005: Vi kortväxta är diskriminerade!
Leder detta sätt att se sig som offer för andras ondska någonstans? Nej. Det är enbart destruktivt, både för den som ser sig som offer och för hela samhällsgemenskapen.