Redan för mer än ett år sedan, 16 november 2010, skrev jag i bloggen, Efter (S)ahlin: jag ser bara en vinnarskalle:
Valrörelsens utspel om butler i tunnelbanan och könsneutrala toaletter är symtomatiska för partiets tomhet och innehållslöshet. För att kunna förnya sig utan att samtidigt förlora sin själ behöver man en ledare som är tryggt förankrad i arbetarrörelsens ursprungliga arbetarmiljö. Det behövs en person som har respekten och tyngden. Men som samtidigt är beredd att ompröva och tänka nytt.
Det finns en sådan ledare. En fackordförande som i finanskrisen inte vägrade att sänka lönerna för att privata företag skulle klara brant efterfrågeras. En fackbas som satte verkligheten före prestigen och de ideologiska flosklerna.
Jag talar om IF Metalls ordförande Stefan Löfven, 53.
Om det är honom socialdemokratiska verkställande utskottet har på läppen, så tyder det på att partiets ledning börjar få insikt om hur djup Socialdemokratins kris faktiskt är. Och vad som krävs för att kravla sig upp på banan igen.
Se mer: DN, SR, AB, Exp, (Andra bloggar om politik, Stefan Löfven, socialdemokraterna, i)