För ovanlighetens skull kommer en substantiell och analytisk granskning av Alliansregeringens jobbpolitik från vänsterhåll. Första gången sedan valrörelsen, tror jag. Socialdemokratin har först i panik och sedan i depression efter valförlusten inte orkat med annat än känslomässiga utfall mot regeringen. Men nu har Arbetarrörelsens tankesmedja, AT, publicerat en rapport: Innanför utanförskapet.
Där får regeringen kritik för att man ännu inte närmare definierat vad som menas med ”utanförskap” eller vad som händer med det.
I svensk politik är vi ju vana vid att ha exakta siffror på allt. Men är rapportförfattarna bättre själva? Föreslår de någon definition? Har de alternativ? Svar: nej.
Sydsvenska Dagbladet skriver i dagen ledare om rapporten, Utanförskapets hårda kärna:
Men hur många är då i utanförskap enligt arbetarrörelsens tankesmedja? 100.000–150.000 personer, svarade Jangenäs i onsdagens P1-morgon. Han vill inte räkna in förtidspensionerade, trots att mer än var tionde förtidspensionär anser sig kunna jobba igen om arbetsuppgifterna är lämpliga. Därmed blundar han också för att andelen förtidspensioner tidvis har ökat av arbetsmarknadspolitiska skäl . . .
Att Jangenäs och Svenningsson, som gamla Amsdirektörer, tror att det är mer traditionell arbetsmarknadsutbildning som behövs förvånar inte. Men problemet är avsevärt äldre än nedrustningen av Amsprogram. Inte heller är det någon rimlig lösning att lägga mer ansvar på arbetsgivarna. Och att, som rapporten, peka ut Riksbankens inflationsmål som en bov i dramat är bara vänsterretorik av allra dammigaste slag.
Men Sydsvenskan menar att regeringen borde tillmötesgå kraven om att komma med exakta siffror över vem som är i utanförskap.
Så svenskt! Utan siffror kan vi inte diskutera, för vi är så ovana att diskutera moral och värderingar som grund för politiken. Vi vill hellre luta oss mot siffror.
De här kraven har framförts länge och Sven Otto Littorin har många gånger förklarat, som i Kommunalarbetaren i höstas:
— Politiskt finns det bara ett mål: full sysselsättning. Alla som vill och kan vara med ska ha en möjlighet att jobba. Sen kan man, och bör man, ha många indikatorer på hur det ser ut på arbetsmarknaden. Nästa år når vi som det ser ut 4 procentmålet i öppen arbetslöshet och 80 procents sysselsättningsgrad. Sossarna hade 12 år på sig med misslyckades med båda.
Jag tycker det är rätt. När man bedömer utvecklingen ska naturligtvis alla parametrar man kan ta fram statistiskt, vägas in. Det finns ingen anledning att bara ha en siffra som mål. Det är inriktningen på utvecklingen sammantaget som är intressant. (Andra intressanta bloggar om politik, alliansen, SAP, LO, Littorin, arbete, ekonomi)