Natten till onsdagen höll republikanske presidentkandidaten John McCain ett linjetal om utrikespolitiken i Los Angeles. Det är långt, inträngande och väjer inte för svåra frågor. Verkligheten är utgångspunkten, inte retoriken. Jag skulle vilja höra Barack Obama och Hillaray Clinton lika tydligt tala om vad de har för avsikt att göra om de skulle vinna presidentvalet.
Talet har väckt stor uppmärksamhet. Massmedierna lyfter fram att McCain har en annan ton i relationen till Amerikas allierade, främst Europa, än vad George W Bush har haft. McCain understryker behovet av samarbete och ömsesidig respekt. Bloggen rapporterade i förra veckan om denna McCains ansats, när han publicerat en sammanfattning av talet i debattartikel.
Men bortsett från etiketten och diplomatiska spelregler (som det nog är klokt att följa), står McCain fast vid en offensiv amerikansk utrikespolitik. Här finns inte ett spår av den isolationism som många är oroliga för, särskilt om demokratiska partiet vinner Vita huset. Jag gillar klartexten i detta avsnitt:
De som hävdar att vi ska dra oss ur Irak för att bekämpa al-Qaida mer effektivt på andra håll gör ett farligt misstag. Frågan om de var där förut är oväsentligt, al-Qaida är i Irak nu, på samma sätt som de finns i gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan, i Somalia och i Indonesien.
Ett för tidigt tillbakadragande från Irak skulle innebära att al-Qaida kan proklamera sig som segrare och fortsätta att provocera fram sekteristiska motsättningar som fortfarande finns, men som betvingats av framgångarna genom motoffensiven. Dessa fraktioner av sunniter och shiiter har fortfarande att lägga sitt månghundraåriga hat bakom sig, ett hat som annars kan underblåsas av al-Qaida. Ett inbördeskrig i Irak kan snabbt utvecklas till ett folkmord, och destabilisera hela regionen då grannländer kan understödja olika fraktioner.
Jag anser att ett dumdristigt och förhastat tillbakadragande vore ett fruktansvärt nederlag för våra säkerhetspolitiska intressen och för våra värderingar. Iran skulle betrakta ett förhastat tillbakadragande som en seger — den stat som ger störst understöd till terrorister, en stat med kärnvapenambitioner och med statligt proklamerad önskan om att förgöra Israel — och kommer att kunna öka sitt inflytande i Mellanöstern högst markant.
Dessa konsekvenser av en amerikansk förlust kommer att utgöra hot mot oss under många år framåt, och de som argumenterar för detta, så som både demokratiska kandidater gör, talar för en kurs som kommer att dra in oss i ett värre och svårare krig som medför klart större faror och uppoffringar än de vi hittills fått bära.
Jag argumenterar inte emot tillbakadragande därför att jag på något sätt skulle vara okänslig för det lidande som krig medför. Jag intar min position eftersom jag hatar krig, och jag vet mycket väl och mycket personligt hur grymt krig är. Men jag vet också att vi i vissa lägen måste betala priset för att undvika att senare tvingas betala ett ännu högre pris.
Detta är exakt det vägval USA och västvärlden har att göra om Irak och Afghanistan! Ett snabbt tillbakadragande kommer att bli en kortvarig seger för pacifisterna i medievänstern. För det skulle bli en många gånger större seger för fundamentalismen. Snart skulle ett helvete uppstå i Mellanöstern, där det hittillsvarande våldet vore rena barnleken i jämförelse.
Lyssna på uttdrag från YouTube: McCain’s Foreign Policy Speech. Läs hela talet: Remarks By John McCain To The Los Angeles World Affairs Council.
Se också: Miami Herald i McCain rejects Bush’s foreign-policy tactics, but embraces his goals, Washington Post i The Contrarian Loyalist, West Australian/AP i McCain to change from Bush foreign policy style, CNN i Allies key to McCain’s foreign policy vision, USA Today i McCain foreign policy speech calls for cooperation, International Herald Tribune i On foreign policy, McCain draws contrast to Bush. (Andra intressanta bloggar om USA, McCain, försvaret, säkerhetspolitik, demokrati, utrikespolitik, Irak, Iran)