I Folkbladet (S) gör Widar Andersson en intressant analys av opinionsläget inför höstens riksdagsval, Eskil är alliansens hopp:
Miljöpartiet och Moderaterna stiger stadigt i opinionen. Socialdemokraterna har gått upp och ner under mandatperioden. […] Mest oroande tendens uppvisar Centerpartiet. Opinionsstödet faller närmast konstant […]
Centerpartiets kärnväljare håller på att ta slut. Försöken att invadera storstäderna har i vart fall för stunden misslyckats. Hoppet står till att jordbruksminister Eskil Erlandsson ska kunna hålla upp landsbygdens tynande valkrets. Misslyckas Eskil så blir det regeringsskifte. Den saken är klar.
Liiiiite hårddraget. Men tillspetsningar är en god pedagogisk teknik. De tydliggör analyser. Och i grunden är Andersson rätt ute.
På senare årtionden har landsbygden blivit rödare, medan storstäderna blivit blåa.
I de flesta västländer är landsbygden mest konservativ medan de röda radikalerna finns i städerna. I Sverige har dock landsbygden blivit så överöst med statliga bidrag att man är helt beroende av politiken. Och då är det lättare att rösta vänster för att få behålla alla bidrag, än att rösta för partier som kräver att man spottar i nävarna och löser sina uppgifter på egen hand.
Men ska landsbygden överleva måste man komma ur det missbruk som bidragsberoende faktiskt är. Man måste visa livskraft genom egna initiativ. Statsbidragen kommer inte att rädda bygden, de kan på sin höjd bromsa förfallet något.
Så Eskil Erlandsson och Centerpartiet har en stor uppgift i att gjuta nytt mod och framtidshopp i de mer glest befolkade delarna av Sverige. Landsbygden har en stolt historia av att kunna lösa sina egna uppgifter, det är dags att väcka denna kraft till liv.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Centerpartiet, landsbygd, Eskil Erlandsson, Alliansen, regeringen)