Folkpartiledaren Jan Björklund har fört fram kravet på en statlig a-kassa som omfattar alla, ungefär som sjukförsäkringen. Jag har alltid haft svårt för begreppet “statlig a-kassa”. Jag vill inte att staten ska sköta mer.
I just denna fråga hamnar jag alltså på samma sida som LO. Och då är det ju inte så konstigt om Nerikes Allehanda i ledare skriver om, LO:s högerståndpunkt:
Enligt den klassiska politiska skalan är vänster detsamma som att gilla offentliga system som omfattar alla. Det brukar vara höger att gilla privata lösningar. Här har det blivit omvänt […]
Två tredjedelar av de pengar som finansierar a-kassan är skattemedel. Men verksamheten drivs i princip privat – av fackföreningsrörelsen. Så vill Wanja Lundby-Wedin att det ska förbli. En högerståndpunkt, om man så vill. Plötsligt blir parollen ”alla ska med” meningslös.
Visserligen är det fullt möjligt att vara med i enbart a-kassan. Men det enklaste sättet att komma med i en a-kassa är att ansluta sig till facket. A-kassan gör att fackföreningsrörelsen får fler medlemmar. Men ska skattepengar användas för att hjälpa fackföreningsrörelsen att rekrytera medlemmar? Tveksamt!
Det sista är ju en principiellt riktig kritik, men det ger ju knappast skäl till att förstatliga hela rubbet. Snarare borde de utsättas för konkurrens.
Jag tycker fria a-kassor istället ska stimuleras. Vi hör sällan om sådana. Jag vet mycket lite om exempelvis Småföretagarnas Arbetslöshetskassa och om de arbetar på samma villkor som LO:s kassor.
Bättre än att förstatliga kassorna vore att alternativen till fackliga a-kassor var mer kända och allmänt respekterade möjligheter, och att borgerliga partier garanterade dessas möjlighet att verka på samma villkor.
Staten ska inte ta på sig mer, utan mindre.
(Andra intressanta bloggar om politik, arbete, arbetslinjen, jobb, Folkpartiet, Alliansen, regeringen, arbetslöshet, a-kassa, a-kassan, pluralism, deltidsarbetslöshet)