En svensk verksam i Kina ger i mejl en replik på mitt inlägg om Kina igår. Han påpekar att Kina är i ett annat och starkare ekonomiskt läge än vad Sovjetunionen befann sig i, och att majoriteten av kineser inte präglas av det missnöje som fanns i Sovjet, före kollapsen:
Utöver det så är generellt sett kineser väldigt stolta och nationalistiska av sig och hård kritik utifrån kommer med stor sannolikhet leda till att majoriteten sluter sig bakom regimen snarare än att vända sig mot den. Det gäller även de välutbildade eftersom att de känner till att Kina med största sanolikhet i dagsläget skulle destabiliseras av en sann demokratisk omvandling och de har mest att förlora.
Läsaren menar att vi i väst måste ha tålamod:
Jag är lika illa berörd som dig av de livsöden man kan läsa om som utsatts för det kinesiska förtrycket. Men i dagsläget står valet mellan en diktatur som går i rätt riktning eller en demokrati av typen Venezuela med en demokratisk livslängd på fem-tio år. I detta val så föredrar jag det första, låt en stabil medelklass växa fram i Kina, låt kineserna ta sig ut ur det feodalsamhälle som en majoritet lever i.
Kritisera Kina för brott mot individer men visa också uppskattning för att den ekonomiska och intellektuella öppningen som sker för varje vecka som går. Det är möjligt att det kommer ta 20-25 år till innan landets befokning är redo för att ta över makten, väldigt hård kritik utifrån kan få regimen att införa hårdare restriktioner och förlänga den tiden.
Det är intressanta synpunkter. Diskussionen om hur vi bäst verkar för utveckling för mänskliga fri- och rättigheter behöver intensifieras.
Före det att president Bush genomförde sin neokonservativa offensiv var västvärldens eliter nöjda med att umgås med diktaturer. Inom de utrikespolitiska etablissemangen såg man tyranner som vänner, utan att skämmas. På internationella arenan har realpolitik och nationella intressen helt fått styrda. “Stabilitet” har varit nyckelordet, och med det menas, med Hans Blix ord, att en diktatur inte hotar väst — men gärna får gasa ihjäl, våldta och mörda sin egen befolkning. Det blundade omvärlden för.
Efter president Bushs neokonservativa offensiv har hela värdeskalan förflyttats, så att Hans Blix framstår som en relik från en svunnen tid. Nu diskuteras om invasion är rätt väg för att befria förslavade folk, eller om andra metoder kan ge utveckling mot frihet och demokrati. Kosovo, Afghanistan och Irak visar hur svårt det är att snabbt skapa en demokratiprocess, även om man med vapen kört bort förtryckarna.
Om man på andra vägar kan skapa ett tryck från världssamfundet för en frihetlig utveckling är det naturligtvis bättre än invasion. Det viktiga för mig är att trycket hålls uppe. Varje människas frihet är målet. Det är en universell värdering som gäller irakier, kineser och svenskar lika. Att verka för dem är något nytt för utrikespolitiska etablissemang inom diplomati och akademi. Den ambitionen får inte överges. (Andra intressanta bloggar om politik, Kina, Tibet, OS, OS, MR, frihet, yttrandefrihet)