Som vanligt satt jag med en kopp kaffe utmed Socialdemokraternas demonstrationsväg för att kolla stämningen. Det var glest mellan dem som beskådade förstamajtåget på Kungsgatan. Färre på trottoarerna än tidigare år. Mycket färre. Trots att det är valår.
Mona Sahlins anförande var heller ingen upplyftande historia. Eller vad sägs om denna platta och långrandiga retorik:
Men Moderaterna har ställt upp en syndabock på podiet. En syndabock som ska frita dem från ansvar. Den syndabocken heter Finanskrisen.
Men Finanskrisen fritar ingen från ansvar. Man kan inte ha en politik bara för högkonjunktur.
Varifrån fick de uppfattningen att en regering inte behöver regera om solen går i moln? Och att ansvaret då är molnens, och inte skepparens?
Den som står vid rodret ska stå vid rodret.
Ve den skeppare som släpper rodret när molnen tornar upp sig. Ve den skeppare som lämnar skutan när vågorna går höga. Och ve den skeppare som skyller den valda kursen på vindens riktning.
Den som står vid rodret bär ansvaret för kurs och färd. Och han ska stå till svars när skutan är i hamn.
Skepparen på skutan Sverige heter inte Finanskrisen. Han heter Fredrik Reinfeldt.
Medan hela världen riktar sina blickar mot Sverige därför att vi klarat krishanteringen bättre än de flesta andra, trots stort beroende av utrikeshandeln, påstår oppositionen att statsministern inte står vid rodret. Märkligt. Och utan trovärdighet.
I stora delar av landet råder dessutom splittring, hat och konflikt inom Socialdemokraterna. Expressen listar flera inre strider, Storbråken inom Socialdemokraterna.
Störst behållning för mig denna demonstrationsdag var Svenska Järnvägars musikkår vars ledare höjde stämningen med storslagen närvaro, engagerat dirigerande och gott humör. Allt det som arrangörerna tycks sakna.
(Andra intressanta bloggar om politik, socialism, Socialdemokraterna, demonstration, Sverige, historia, samhälle, 1 maj, första maj)