Det blev inga strejker. Arbetsgivarna gick med på högre löneökningar än konjunkturen befogar. I Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson, Och för de arbetslösa blev det – ingenting:
Det känns nästan ofint, nu när parterna tycks hyggligt nöjda och glada, att påpeka att arbetslösheten ligger nära 10 procent, och att generellt högre lönekostnader leder till lägre vilja att anställa. Men så är det ju.
Självklart värnar facket medlemmarnas löner. Men samhällsintresset kan vara något annat.
”Vem för de arbetslösas talan i löneförhandlingarna?” frågar tidskriften Ekonomisk debatt (2/2010)
Sverige förlorade sin ställning som ett av världens rikaste länder på 1970-talet då fackföreningarna drev igenom enorma löneökningar, långt över vad produktiviteten medgav. Svenska företags varor och tjänster blir så dyra att ingen köper dem.
Ska vi beträda samma stig mot lägre välstånd igen? Särskilt allvarligt är att facken kräver höga lägstalöner, vilket gör ingångslönerna för arbetslösa så höga att tröskeln in på arbetsmarknaden blir oöverkomlig. Resultatet: allt högre arbetslöshet.
Men avtalsrörelsen hade ingen tanke på dem.
(Andra intressanta bloggar om politik, facket, avtalsrörelse, LO, klyftor, ekonomi, löner, sysselsättning, arbetslöshet, arbetslösa)