Näthatet symptom på maktens arrogans

I Landskrona slogs en äldre dam ihjäl av en yngling, mitt på dagen, mitt på p-platsen utanför varuhuset.
Sverige saknar varje uns av uppfostran och disciplin, såväl i skolorna som överallt annars. Det anses tufft att bryta mot reglerna, även om det går ut över andra. Här lever vänsterns 1968-anarkism kvar. Att säga ifrån, så som damen i Landskrona gjorte, är förbjudet i Sverige av idag. Man får inte göra det! Alla ska få härja fritt i sin destruktivitet. Att ingripa är den största integritetskränkning som kan ske. Regler, och respekt för andra, betyder ingenting.
Här har vi en paradox att bryta upp: vänstern älskar att lagstifta om fler och fler regler, samtidigt hejar vänstern på dem som bryter mot reglerna, som vandaliserar och förstör. Som liberalkonservativ vill jag se så få lagstadgade regler som möjligt, men dom som gäller ska upprätthållas. Bara så kan vi få ett samhälle där alla kan känna trygghet i vad som gäller. Trygghet! Vänstern vet inte vad det är.  
Vi skördar nu frukterna av det flum som i årtionden fått dominera, med naiva utrop som ”släppa fångarna loss” och med skadliga kriminologiska nycker som gjort gärningsmän till hjältar och kändisar.
Massmedierna har delat vänsterns och kriminologernas uppfattning att det är gärningsmännen det är synd om, samtidigt som man arrogant avvisat brottsoffer som gnällspikar som hatar och därför ska hålla käften.
Också partierna har spelat med. Få är de politiker som försvarat brottsoffrens ställning. Polisen har demoraliserats genom att regeringar konsekvent utsett inkompetenta politiker till polischefer. Några föll för Ebbe Carlsson, och tvingades bort. Men polisen har ju varit nedlusad med chefer som ingenting alls kan om lag och rätt.
Därför har vi fått laglöst land i många avseenden. Ett är att människor inte kan behärska sina känslor på nätet. Medierna tar tacksamt hand om och blåser upp detta fenomen för att slippa rannsaka sin egen roll i att undergräva rättssamhället.
Helsingborgs Dagblad är dock inte helt onyanserad i sin ledare, När hatet flödar:

Brottet i Landskrona rör också, med rätta, upp känslorna. Offret, en 78-årig kvinna, hade ingen möjlighet att försvara sig. Att uttrycka medkänsla med hennes anhöriga och avsky inför det meningslösa våldet är att visa medmänsklighet. Men när dessa känslor i stället slår över i blint hat som tar sig uttryck i kampanjer och ryktesspridning så har man återigen visat att man inget har lärt. […]
De som nu tycker det är okej att utsätta misstänkta, deras familjer och hela folkgrupper för rykten, förtal och hat bör tänka efter och komma ihåg vad rättssamhället står för. Att ta sitt personliga ansvar och säga nej till detta betyder inte på något sätt att man förringar brottet.

Men när ska massmedier, politiker och sk kriminologer ta sitt ansvar? När ska ordningsmakten upprättas, så att medborgarna kan känna tillit till att man inte själv måste ta hand om såväl personskydd som straffskipningen?
Alla etablissemang har svikit när det gäller kriminaliteten. Man har bagatelliserat, nonchalerat och viftat bort människors krav på att brottsbekämpning ska prioriteras.
Men en förändring kan vara på gång. I nya numret av magasinet Neo har Johan Ingerö en mycket bra artikel om kriminalpolitik: Skönt med livstid (pdf):

Rättspolitik och rejäla straff har blivit mer än en batongfråga för adrenalinstinna män. Fokus på upprättelse, kvinnofrid och säkra städer gör frågan angelägen för allt fler. […]
Mellan 1993 och 2006 ökade intresset för kriminalpolitik stort bland Folkpartiets väljare, främst bland kvinnorna. Enligt [statsvetarna] Demker och Duus-Otterström kan detta sannolikt kopplas till frågan om våld mot kvinnor, där medieuppmärksamheten ökat markant under dessa tretton år. […]
Johan Pehrson är därmed ett exempel på hur rättspolitiken har graviterat in mot det politiska mittfältet. Han är dock inte ensam. Maria Carlshamres framgångsrika personvalskampanj till Europaparlamentet 2004 hade ett tydligt rättspolitiskt tema i form av våld mot kvinnor. Den nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson drev under sin tid i riksdagen frågan om så kallad omvänd kommunarrest, alltså ett förbud för män som gjort sig skyldiga till grov kvinnofridskränkning att bosätta sig i närheten av sitt offer. Även obligatorisk elektronisk fotboja ingick i förslaget.

Johan Ingerö pekar på hur vänstern, som haft ett starkt grepp om storstäder som New York och London, förlorat makten till högern eftersom det varit högern som tagit människornas krav på trygghet genom brottsbekämpning på allvar.
Brottsbekämpning är främst något som berör låg- och medelinkomsttagare, eftersom det är de som drabbas av våldet. Etablissemangen i politik och medier bor inte i de förorter där våldet härskar. Därför fattar de inte vilken enorm otrygghetsfaktor kriminaliteten är.
Om det är via feminismen, alltså att etablissemangen får upp ögonen för brott genom att kvinnors utsatthet hamnar i fokus, då har feminismen faktiskt medfört något positivt. För om fokus handlar på dem som drabbas, kommer inte bara kvinnor utan alla medborgare att kunna se fram emot ökad trygghet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )