Det är inte varje dag en kulturredaktion medger att man haft fullständigt fel. Så in i h-e fel (vilket de ju oftast har:). Men idag gör Svenska Dagbladets kulturredaktion med kulturchefen Stefan Eklund i spetsen upp med mediernas och kulturlivets tidigare krypande för poeten och islamistiske extremisten Mohamed Omar.
Heder åt denna öppenhet som dessutom blir mycket trovärdig eftersom man ärligt analyserar skälen till varför man fjäskat för Omar.
Eklund skriver, Kultursidorna gav Omar en scen:
Andra dikter i Tregångare är ännu mer explicita i sin religiösa aggressivitet. Det ser jag nu, men jag såg det inte då. Jag minns inte heller att den diskussionen överhuvudtaget fanns i mottagandet av Omars dikter. Vi ville alla se något annat.
Ett faktum som avslöjar kulturoffentlighetens missriktade välvilja mot allt som man kan sätta etiketten invandrarlitteratur på. Vi har gjort vårt bästa för att särskilja och krama ihjäl [dessa]författare. [E]n person utan Omars bakgrund som kritikerälskling hade förstås aldrig fått komma till tals med samma orimligheter.
I denna mening ger kulturredaktionen Sverigedemokraterna rätt i att vissa grupper otillbörligt och osunt gynnats och särbehandlats i det svenska samhället.
Det står naturligtvis alla redaktioner och aktörer fritt att vilja lyfta fram vem man vill, men det är lögnerna om att man inte särbehandlar några som retar folk. Man borde naturligtvis erkänna vad man gör och hur man tänker. Det är genom att förneka som man, förutom att ge bränsle åt konspirationsteorier som ju faktiskt till del är sanningsenliga, förlorar möjligheten att förklara varför man anser att minoriteter behöver gynnas och särbehandlas. Avsaknaden av argument och förklaringar gör den folkliga misstänksamheten mot etablissemangen än större.
Jag menar alltså att förljugenheten kring särbehandlingen är det som mer än gynnandet i sig gör Sverigedemokraternas budskap relevanta för väljarkåren.
I annan artikel rapporterar SvD-kultur, Allas favorit blev extremist:
[Omar själv säger att han] alltid haft de åsikter som han idag uttrycker, fast hållit igen, för att skaffa sig fördelar. Med andra ord, han har lurat oss.
Somliga bedömare instämmer, som författaren Torbjörn Elensky, som menar att Omar har ”slitit av sig masken” och först nu visat sitt rätta jag.
Andra ser Omars historieskrivning som en efterkonstruktion.
–Han har ändrat åsikt. Detta är en ny fas, men det vill han inte låtsas om, säger Knut Lindelöf, webbredaktör på Fib/Kulturfront och under många år Omars politiske mentor.
–När vi först träffades år 2003 var han en begåvad och nyfiken ung man, som blev alltmer upprörd över världens tillstånd – och kände stort ansvar.
Som tonåring hade han funnits med i kretsen kring den konservativa tidskriften Salt, men dessa personer tog han nu avstånd från, enligt Lindelöf, och letade istället efter nya auktoriteter.
–Genom mig fick han kontakt med Jan Myrdal, och de fann varandra politiskt.
Men vänstern var inte svaret för Omar, det blev uppenbart när han kom hem till sin mentor och pratade om böcker han beställt från ett nazistiskt bokförlag.
Lindelöf kan inte förklara Omars förvandling, men är övertygad om att han längre fram kommer till insikt, och ändrar sig, för det har han gjort tidigare.
Harald Hultqvist, en annan mentor, var förläggare för de tre diktsamlingarna på Ruin, och ser kontinuitet i Omars utveckling.
–Jag blev inte förvånad när han lämnade manus till den tredje boken, som jag inte tyckte lika bra om som de första två. Den var en hyllning till profeten Muhammed och hade en missionerande intention.
Att ränderna ändå inte gått ur kulturredaktionens viktigpetterattityd framgår av rubriken. “Alla” lät sig inte alls luras av Omar. Den här bloggen har skrivit positivt om vissa debattinlägg som Omar publicerat, exempelvis efter Londonbombningarna då Omar tog avstånd från det religiösa våldet. Men bloggen avslöjade Omar redan 2006 och drog slutsatsen:
Det är synd att se hur muslimer som behärskar filosofi och kan diskutera på ett djupare plan, ändå sitter fast i primitiva behov av att utmåla andra kulturer som lägre stående.
Så lagom mycket “alla”. Men det är klart, den här bloggen finns inte för kulturetablissemanget. Är bara luft. Endast de som tillhör rätt kotterier räknas. Kulturredaktionerna uppträder som 1800-talets blåblodiga adel. Bara de “fina” ingår i “alla”.
Mer i bloggen: Mohamed Omar hånar svenska kulturetablissemanget och ‘För oss muslimer är Hitler en hjälte’.
(Andra intressanta bloggar om politik, Mohamed Omar, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, rasism, Hitler, islamister, Palestina, Israel, media, medier, mediekritik, journalistik)