En intressant söndagskrönika står PJ Anders Linder för i Svenska Dagbladet, Det politiska högmodets pris:
Jonas Olofsson förordar en mer jordnära [skol]politik, som respekterar att ungdomar är olika och gör olika val och som vägrar att se yrkesskicklighet som ett andra rangens värde. Han inspirerar till fördjupad utbildningsdebatt.
Mig inspirerar han också (sannolikt utan uppsåt) till att återvända till den senaste tidens diskussion om konservatismens idéer. För om det finns något som den upplysta konservatismen har att erbjuda så är det vaccin mot den sorts fantasteri som präglar idén bakom gymnasiets treårstvång.
Att erbjuda människor möjligheter? Gärna. Att stöpa om dem mot deras vilja? Icke. God konservatism är att vägra skriva reseberättelsen innan resan har ägt rum. Det är konservativt och klokt att möta även det vällovliga med skepsis ifall det urartar i absolutism och halsstarriga politiska projekt.
Detta synsätt står i stark kontrast till det som helt dominerat svensk politisk debatt sedan 1968. Även borgerliga politiker har svårt att lämna uppfattningen att politiken är allsmäktig.
Det är dags att återföra initiativet och makten till de enskilda medborgarna, deras familjer och sociala nätverk i civilsamhället. Politiken ska inte styra, utan understödja där så kan vara nödvändigt.
(Andra intressanta bloggar om politik, idédebatt, värderingar,filosofi, ideologi, konservatism, kapitalism, socialism, liberalism, nihilism)