En utmärkt sammanfattning av vad sjukförsäkringsdebatten handlar om står Dagens Nyheter för i ledaren, En sjuk spiral. Här finns en grundläggande missuppfattning om att man har “rätt” att vara sjukskriven när man själv vill.
Varken Försäkringskassans personal, politikerna eller medierna har talat om att det inte är så, och aldrig varit så.
Resultatet har blivit att folk känner sig kränkta när de inte får vara sjukskrivna. Det driver människor än längre in i bitterhet istället för tillbaka till arbetsmarknaden. Vad göra? Tidningen skriver:
Hur kan Försäkringskassan följa lagen utan att lämna horder av ledsna, kränkta eller bittra människor efter sig i spåren av besluten? [I] grunden handlar det alltså om ett missförstånd där den sjukskrivne uppfattat att det är hennes bild av arbetsförmågan som avgör rätten till sjukpenning. I synnerhet om denna bild sanktioneras av en intygsskrivande läkare. […]
Det man skulle önska sig är tre ting:
1. Ett värdigare och mer empatiskt bemötande från Försäkringskassans sida vid avslag.
2. Ett bättre ansvarstagande från läkarnas sida där de slutar skriva underlag för sjukintyg som de själva inte tror på så att de inte skjuter över ansvaret till kassan. Samt att de är noga med att påpeka för patienten att beslutet om sjukskrivning inte gömmer sig i deras bläck.
3. Ett större ansvar bland politiker, opinionsbildare och medier att inte lura människor att tro att sjukförsäkringen är något annat än den är. Och att försöka förklara att ett avslag inte är något misstroende mot personen eller hennes lidande, utan en arbetsförmågebedömning utifrån en tro på att människan trots hennes svårigheter kan utföra ett arbete.
Missförstånd är ordet. Och det är ännu djupare än så här. Skälet till att människor fått för sig att man har “rätt” att vara sjukskriven när man anser sig behöva vara det, är att människor tappat insikten om hur verkligheten ser ut. Det regnar inte pengar från himmelen. Det finns inte “någon annan” som betalar välfärden.
Därför är det varje människas plikt att stå för sin egen försörjning. Det sker normalt genom arbete. Man kan inte ligga andra till last för att man inte trivs på jobbet, för att man behöver byta jobb men inte kommer sig för det.
Att inte försörja sig själv måste vara ett undantagstillstånd. Det kan bara ske kortare tid och när det är absolut nödvändigt.
Om man vill kunna ta paus från yrkeslivet, ska man se till att spara pengar som man kan använda för att göra något annat under perioder av livet. Därför är det också klokt att sänka skatterna, så att vi medborgare själva kan bygga upp en buffert och därmed bli mer oberoende av såväl anställning som bidragssystem.
Sparande är den bästa trygghetsreformen som finns. (lästips: recension i Finanstidningen Folklig kapitalism)
(Andra intressanta bloggar om politik, sjukförsäkring, Försäkringskassan, sjukskrivning, sjukpenning, långtidsjukskrivna, utanförskap, arbetslinjen, arbete, arbetsmoral, välfärd, tillväxt, ekonomi)