I Dagens Nyheter påminner Peter Wolodarski om att det S-ledaren Mona Sahlin säger, exempelvis i sitt sommartal igår, inte ger en rättvisande bild av vad ett regeringsskifte kommer att innebära, Farväl till historien:
Man måste också ta del av vad Vänsterpartiets Lars Ohly har att säga, eftersom han av allt att döma får en framträdande ministerpost i en rödgrön regering. Vad står då Ohly och hans kamrater för?
Om vi bara granskar de uttalanden som gjorts det senaste halvåret, efter att planerna på en koalition med Socialdemokraterna blev kända, får vi en god sammanfattning av partiets nuvarande åsikter. Vänstern vill riva upp pensionssystemet i grunden, lämna EU, utesluta Israel från internationellt samarbete, återkalla Sveriges trupper från Afghanistan, öka statens ägande i banksektorn, förbjuda vinster i privata välfärdsföretag och sätta fart på subventionerna till bostadssektorn.
Partiets blandning av ekonomisk populism, nationalism och antivästliga världsbild placerar det långt från såväl Socialdemokraterna som huvudfåran i svensk politik. Bland mittenväljarna, som nästan alltid avgör riksdagsvalen, känner de flesta en djup och befogad misstro mot Lars Ohlys rörelse.
Ja, och det är kanske därför Mona Sahlin begränsade sitt tal igår till att handla om jämställdhet. Det är där man är enig inom regeringsalternativet. Sahlin kunde inte tala om ekonomi och jobben, eftersom oppositionen inte har någon gemensam syn på de allra mest centrala delarna av svensk politik. Då fick talet handla om en symbolisk fråga om vilket kön några hundra personer i börsbolagens styrelser har. För människors vardag är det en struntfråga. Men det är till dem Sahlin får söka sig i avsaknad av politik på de tunga områdena.
Och i den meningen har Wolodarski rätt när han kritiserar Sahlins deklarerade avsikt om regeringssamarbete med Vänsterpartiet, som alla hennes företrädare på partiledarposten, från Per Albin Hansson till Göran Persson tagit avstånd ifrån:
Strategin går möjligtvis att förstå mot bakgrund av hennes förhistoria och det borgerliga allianssamarbetet. Men den är obegriplig utifrån en analys av vad som i årtionden säkrat det socialdemokratiska maktinnehavet.
Men hade hon kunnat avstå från att bjuda in, först MP och sedan med armbågen V, till gemensamt regeringsalternativ?
Med tanke på realiteten att S har minskat till ett 35-39 procentsparti, skulle hon i valrörelsen bombarderats med frågor om hur hon skulle göra om hon inte får 50 procent av väljarna i valet. Vem ska hon samarbeta med? Alla andra frågor hade blivit överskuggade av denna fråga, som svenska journalister varit vana att ställa — men tidigare till borgerliga politiker.
Man kan iochför sig undra om frågor kring splittring mellan de tre omaka partierna S, V och MP inte har samma taktiska nackdel som ovan. Inte riktigt, eftersom trepartisamarbetet ändå visar en avsikt, något som i grunden ger en positiv signal.
Utan partisamarbete hade S dock kunnat fokusera sig på förnyelse och med ambitionen att komma tillbaka som ett 45-procentsparti i valet 2014. Men där spelar traditionen av maktparti in i bilden. Det viktigaste för S är att regera. Det är utifrån regeringsställning man kunnat locka alla osäkra, alla som egentligen inte är socialister men som vill få ner ett finger i maktens syltburk. Och alla som vill göra karriär.
Jag tycker inte man ska beskylla Mona Sahlin för den svaghet som trepartisamarbetet demonstrerar. Det är Ingvar Carlsson och Göran Persson som inte reformerat partiet i globaliseringens tidevarv, medan tid fanns. Innan de borgerliga tog sig samman och startade Alliansen. Nu är det nog försent. Socialdemokraterna har blivit ett parti bland andra, och måste då samarbeta med inte ett, utan flera andra partier, för att nå maktpositioner.
Eftersom Alliansen finns, har Socialdemokratin inget val. De måste göra upp med spelarna på vänstersidan om blockgränsen för att bli tagna på allvar som regeringsalternativ. Svensk politik är inte längre ett spel med fem-sex-sju fria aktörer. Spelet har av Alliansen flyttats till en fotbollsplan med två planhalvor. Där är Socialdemokratin ovillkorligen upplåst och kan inte längre spela ut olika aktörer mot varandra.
Min bedömning är att vi först nu ser effekterna av det långa regeringsinnehavet som Socialdemokratin haft sedan 1932. Partiet klarade inte av att ställa om under 1980- och 90-talen då globaliseringen i grunden förändrade förutsättningarna för svensk politik (se förra inlägget). Den långa tiden i makten har urholkat partiets identitet. All energi gick åt att klamra sig fast vid makten, snarare än att ta in den nya tidens villkor och förnya budskapet. Idealisterna är borta och karriäristerna fokuserar bara på den egna klättringen.
Tänk bort den svenska partipolitiken mellan 1932 och 2002. Glöm att Per Albin fyllde det maktvakuum som kungamaktens tillbakaträde innebar. Minns bara Göran Perssons sista fyra år vid makten. Är det partiet värt ens 30 procent av väljarna? Nej. Utan traditionen i ryggen finns inga skäl till varför Socialdemokratin inte skulle vara ett helt vanligt parti på mellan 6 och 25 procent. Mer innehåll i politiken än så har man inte, utifrån 2000-talets villkor.
(Andra intressanta bloggar om politik, sommartal, Val 2010, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Per Albin Hansson, Ingvar Carlsson, Göran Persson, ideologi, valstrategi, riksdagen)