Mona Sahlin höll platt sommartal inför liten publik

Jag känner inte riktigt igen Socialdemokratin, är min tanke när rapporterna kommer om vad Socialdemokraternas statsministerkandidat Mona Sahlin sa i sitt sommartal i Nacka igår.
Under partiets storhetstid lyckades man förena framtidsoptimism med socialt ansvarstagande. Det var som två ben med vilka partiet joggade förbi alla utmanare. 
Visst, den dynamiken försvann successivt under 1980- och 1990-talen. Redan med Kjell-Olof Feldt tvingades S-regeringen avreglera valutamarknaden, jag tror det var 1984. Och i takt med att ekonomin blivit global, har inte Socialdemokratin kunnat ställa krav på och vara involverad i hur och var det svenska näringslivet satsar.
När Anders Wall sommarpratade (här) framgick hur nära börsföretagens ledningar umgick med statsministern, även när han hette Olof Palme. Politiken och företagen var beroende av varandra. Den svenska ekonomin var instängd i Sverige. Det innebar att även socialister förstod att näringslivet måste satsa framåt för att det ska finnas något att beskatta i framtiden.
Med globaliseringen har Socialdemokratin tappat den insikten och den nära relationen med näringslivet. Insikten om vad det är som skapar välstånd finns inte längre i arbetarrörelsen.
Socialdemokratin har blivit enbent.
Och det är därför man nu haltar och har mycket svårt att matcha Alliansen med en politik som hänger ihop och ger en helhet.
Socialdemokratin har blivit en kravrörelsen. Stoppa, krossa, kräv!
Problemet med det är att allt färre väljarna ser Socialdemokratin som pålitligt ansvarstagande och seriösa regeringsbildare. En regering ska faktiskt regera hela landet, inte bara tillfredsställa Hamassupporters och andra vänsteraktivister.
Försökte Mona Sahlin ta ett helhetsgrepp? Nej, är det raka svaret.
Jämställdhet var hennes tröttsamma tema. Tröttsamt eftersom vi hört det förut. Tröttsamt eftersom hon helt är inriktad på att utöka förmynderiet, utöka byråkratin, utöka reglerna och snärja svenska folket i mer av politiska diktat.
Om jag får summera Sahlins budskap blir det: ”Vi socialdemokrater vill ta makten över ditt liv!”
Så här lyder de första presskommentarerna om Sahlins sommartal. Helsningborgs Dagblad skriver i ledaren Sensationen uteblir:

Det fanns förvisso en linje i hennes förslag: lagstiftad kvotering i privata företagsstyrelser, delad föräldraförsäkring och rätt till heltid. Men det är, som S-politikern Peter Andersson konstaterade, ”knappast en valvinnare”. Inte heller är det några nyheter. ”Det har vi drivit länge”, som Sahlin sa om kvoteringskravet.

Och hur var det med Mona Sahlins ekonomiska ansvarstagande? Göteborgs-Posten skriver i Löften med oklar täckning:

Mona Sahlin ställde ut många löften i sitt sommartal på lördagen, men talade mindre om hur dessa löften skall finansieras.

Dagens Nyheter saknar helhetsperspektivet i ledaren Ingen valvinnare:

När Sahlin nu gör jämställdhet, sommartalets röda tråd, till en huvudfråga är sannolikheten stor att historien upprepar sig. Naturligtvis kommer de rödgröna vallöftena att utkristalliseras det kommande året. Men att Sahlin i princip inte berörde skolan, skatt på arbete, energi, miljö eller företagarfrågor förstärker bilden av ett parti utan klara visioner.

Svenska Dagbladet pekar på att människorna som Sahlin vill nå, inte var intresserade av att lyssna, Inte den kick-off Sahlin hade behövt:

[T]rots hoppborg och sockervadd lät sig Nackaborna inte störas i sin lördagsshopping. Det kunde inte ens Jonas Gardell råda bot på, trots att han kan dra en betydligt större publik än de 3-400 som fanns på plats. Köpcentrets stora kundparkering femtio meter bort var full, men oppositionsledarens tal drog mest politiker och mediefolk.

Men i Aftonbladet ser Lena Mellin hopp för Mona Sahlin, Så ska hon vinna valet:

Ser ni mönstret? Sahlin riktar målmedvetet in sig mot de grupper där Socialdemokraterna och hon själv är starka. Kvinnor. Äldre. Och människor som jobbar i välfärdssektorn, den skattebetalda skolan och vården

Men för mig är detta inget styrebesked, utan tvärtom bevis på svaghet. Hade S varit likt C och FP, ett parti på 6-7 procent, då hade det säkert varit en klok strategi. Men Socialdemokraterna är inte nöjda om inte åtminstone 40 procent av väljarna rösta på partiet. Då kan man inte nischa in sig på feminister och vissa åldersgrupper. Då måste man vara ett brett parti som väldigt, väldigt många känner lockelse att rösta på.
Att Sahlin nu fokuserar sig på Gudrun Schymans hejarklack talar inte för att hon kommer att lyckas bli statsminister.
Därför tror jag Marie Söderqvist har rätt när hon i Expressen skriver: Hon är ett sänke som drar sitt parti neråt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )