Upsala Nya Tidning påminner om att Göran Persson i valrörelsen 2006 sa att jobben kommer, men att svenska folket inte trodde på att han tog utanförskapet på allvar. Inför nästa års val riskerar Fredrik Reinfeldt att göra om misstaget, skriver man i ledaren Reinfeldt klär inte i Persson-kostym:
Efter 90-talskrisen dröjde det lång tid innan arbetslösheten gav vika. Risken är stor för att samma sak kommer att ske igen. Då som nu är det arbetsgivarnas ovilja att anställa som är orsaken. Detta är i sin tur ett tecken på svensk ekonomis akilleshäl: den stela arbetsmarknaden.
Trots det fortsätter regeringen hävda att svensk arbetsmarknad fungerar prima. Titta, säger man, det går ju visst att avskeda folk i Sverige. Som om det skulle vara det intressanta. Hur man än vrider och vänder på turordningsreglerna – sist in, först ut – får man samma resultat: de som står längst bort från arbetsmarknaden, till exempel ungdomar, får inga fasta anställningar och arbetsgivarna tvekar över huvud taget att nyanställa.
Jag delar denna analys till etthundra procent. Alliansen måste noga tänka över sin strategi. Det är bara resultat som räknas, något Reinfeldt var införstådd med direkt efter valsegern 2006.
Det är helt centralt att påskynda företagens nyanställningar efter lågkonjunkturen. Men ju större risk och ju större kostnad det innebär att anställa, desto färre och långsammare kommer företag att våga anställa.
Jag förstår att Nya Moderaterna inte vill ha en brutal direktkonfrontation med LO, övriga fackföreningar och Socialdemokratin om arbetsrätten. Tidigare erfarenheter förskräcker. Men bara därför att man inte vill förespråka en total frihetsrevolution för arbetsmarknaden behöver ju inte det betyda att man avstår från precis allt.
Man kan med kirurgisk precision angripa den rigida arbetsrätten där den gör som störst skada: för unga, invandrare och små företag. Förra året skrev jag om en strategi regeringen borde kunna välja, Alliansens tre vägval inför 2010:
Man kan desarmera radikalismen i sina förslag genom att föreslå liberaliseringar ”på kanterna”. Då angriper man utanförskapet där det är som störst, och samtidigt blir det en mindre andel väljare som påverkas.
I praktiken skulle det innebära befrielse från arbetsrätten för unga upp till 26 år, ekonomiska frizoner i bidragsberoende förorter för att öka företagsamheten och undantag från arbetsrätten i små företag.
Dessa åtgärder i marginalen av svensk arbetsmarknad kommer naturligtvis också att attackeras av LO och SAP, men de är fullt möjliga att med trovärdighet förklara som offensiva spetsåtgärder för att uppnå målet om minskat utanförskap. Dessa åtgärder ”drabbar” inte heller den stora majoritet som har sin anställningstrygghet säkrad och skrämselpropagandan kommer däför inte att bita lika lätt.
Här handlar det om en avvägning mellan valtaktik i politiska debatten och vad som krävs i verkligheten. Jag tycker min strategi väger ihop dem på ett rimligt sätt. Och jag tycker Alliansen måste våga stå för någonting nytt och offensivt i den fortsatta kampen för att minska det utanförskap som är lika närvarande nu, även om det är mer begripligt i en lågkonjunktur än det var under högkonjunktur med S-styre.
(Andra intressanta bloggar om politik, arbete, arbetslinjen, sysselsättning, utanförskap, arbetslöshet, arbetsrätt, arbetsrätten, välfärd, tillväxt, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, Alliansen, regeringen)