Till skillnad från de debattörer som vill att Sverige ska lämna Afghanistan, finns det ett mycket stort stöd i Afghanistan för den FN-sanktionerade och Nato-ledda insatsen, skriver SVD:s Claes Arvidsson i Hängmattan duger bara i fint väder, och fortsätter.
Medan Jan Guillou talar om att vi är där för att döda afghaner, vet man där att det är motståndsmän som dödar de flesta civila.
Och Arvidsson lyfter en aspekt som kommit bort i diskussionen:
Långt-bort-i-stan-doktrinens kärna är svensk säkerhet. Behöver vi hjälp från andra kan vi inte ligga i hängmattan när andra behöver oss. Vi skulle även förlora vår trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör.
Exakt. Det handlar om solidaritet. Om Sverige inte ställer upp när världssamfundet kallar i Afghanistan, kan vi inte räkna med att någon ställer upp i det fall Sverige skulle behöva stöd. Och efter försvarsnedrustningen de senaste årtiondena vet alla att Sverige inte klarar att skydda sig själv längre.
Närvaron i Afghanistan är alltså en konsekvens av nedrustning på hemmaplan. Vi måste ställa upp, för att själva kunna räkna med att få hjälp.
(Andra intressanta bloggar om politik, Afghanistan, fundamentalism, islamism, terrorism, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, svenska soldater, soldater, frihet, demokrati, bistånd, mänskliga rättigheter)