Utvecklingen i Iran står nu och väger. Kommer regimen att sätta in sina tungt beväpnade styrkor, grundligt slå ner demonstranterna och skärpa förtrycket? Eller har protesterna underminerat regimen så mycket att snöbollen för förändring kommit i rullning och inte går att stoppa? Jag tror tyvärr det förstnämnda är mest troligt.
Sydsvenska Dagbladet är också pessimistisk i Omvärlden måste reagera:
Men medan Mousavi manar till icke-våld och de fredliga demonstrationerna fortsätter dag efter dag, tar den iranska regimen till allt våldsammare metoder för att kväsa protesterna … Suddiga mobilfilmer som visar döende och skadade demonstranter kablas ut över världen. Autenticiteten kan ifrågasättas, men när till och med iranska statsmedia rapporterar om dödsoffer finns det anledning att tro att åtminstone en del av bilderna är äkta.
Politiker i väst måste engagera sig till stöd för de modiga demonstranterna i Iran. Idag. I morgon kan det vara för sent.
Rätt uppmaning. Men jag tror revolten, även om den slås ned med våld, redan har orsakat så starka spänningar att en återgång till hur det som varit inte är möjlig.
Helsingborgs Dagblad skriver just utifrån den tanken i ledaren Ingen gudomlig seger:
Även om protestdemonstrationerna skulle minska i omfattning och intensitet och “trafiken flyta som vanligt på Teherans gator”, som [statskontrollerad] TV uttrycker saken, har situationen inte därmed återgått till det normala. Legitimiteten saknas – både valsystemets och presidentens.
Och faktiskt har också själva statsskickets legitimitet minskat: genom att på ett tidigt stadium beskriva Ahmadinejads föregivna valseger som en “gudomlig seger” har Ali Khamenei, Irans högste ledare, definitivt bundit sig vid ett valresultat som av en stor andel av de egna medborgarna ses som helt felaktigt.
Om den gamla regimen med nöd och näppe lyckas hänga sig kvar vid makten, måste västvärlden agera med betydligt större kraft och övertygelse än hittills. Nya Wermlands-Tidningen kritiserar med rätta västvärldens flathet i ledaren, För demokrati i Iran:
Omvärlden har reagerat märkligt tamt inför vad som sker i Iran. Särskilt Förenta Staterna har legat pinsamt lågt. Det är som om Obamaadministrationen verkat i det närmaste besvärade av protesterna. De hade ju räknat med att öppna en dialog med mullornas regim om till exempel kärnvapen och stödet till islamistisk terrorism, och så kom det här emellan. Den stora faran ligger här att Amerika abdikerar från att vara ett moraliskt föredöme i världen, och vilka skulle då kunna fylla det utrymmet?
Också Sverige och de flesta EU-länder har varit alldeles för tysta.
Det gäller att finna rätt sätt att trycka på, och få regimen att tappa greppet. Inte, absolut inte, att genom förhandlingar legitimera de stukade ayatollorna. Men tyvärr är det förmodligen vad Barack Obama kommer att göra. Han kommer att agera i rakt motsatt riktning som Ronald Reagan och George W Bush: Obama kommer att stryka tyrannerna medhårs och hjälpa dem att förtrycka sina folk. Allt för “stabiliteten”, även om stabilitet för oss i väst betyder oändligt förtryck för iranska folket.
Det vore en riktigt skamlig utveckling för Amerika, om en svart president hjälper till att förslava folk i Mellanöstern.
(Andra intressanta bloggar om politik, Iran, val, protester, demonstrationer, Ahmadinejad, fundamentalism, terrorism, islamism, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten)