Ministerstyre är i Sverige — som enda land i världen utom Finland (som arv från svensktiden) — brottsligt. Vi har konstitutionellt en skarp gräns mellan den politiska makten, som styr genom lagar, och den statliga förvaltningen som ska stå självständig i tillämpningen. Om en minister ringer en generaldirektör och föreslår hur en viss fråga ska hanteras, är det ministerstyre och något som resulterar i KU-granskning och avgång som statsråd.
I alla andra demokratiska länder är det däremot en självklarhet att ministrarna är chefer också över statens myndigheter, styr deras verksamhet och i bland fattar beslut åt dem. Döm om de internationella mediernas förvåning när de i Göteborg under EU:s toppmöte 2001 fick höra av justitieminister Thomas Bodström, alldeles röd i ansiktet, att han inte hade någon makt över polisen och att han inte hade en susning om vad som skedde på gatorna utanför konferensanläggningen. Snacka om avskuren minister. Men så ska det vara enligt svensk tradition.
För att kunna kontrollera hur myndigheter arbetar i det dagliga arbetet, hur man prioriterar mellan olika uppgifter, har regeringen bara ett verktyg: utnämningen av cheferna.
Det är därför Göran Persson höll utnämningsmakten nära bröstet, som sin dyrbaraste leksak, och det är därför Alliansregeringen har så svårt att släppa ifrån sig utnämningen av generaldirektörer, landshövdingar, ambassadörer och andra höga tjänster i staten — dock inte domare vars självständighet från politiken måste stärkas.
På grund av förbudet mot ministerstyre skulle politiken tappa en stor del av makten över staten om man också förlorade utnämningsmakten.
Eftersom det uppstår så mycket hyckleri och spel för gallerierna kring regeringens utnämningar, är det dags att se över förvaltningstraditionen från grunden.
Låt oss helt öppet erkänna att alla dessa topptjänster i staten tillhör regeringen. Den har demokratisk legitimitet. Låt den utser sina medarbetare som myndighetschefer. Men det betyder samtidigt att alla utnämningar är tidsbegränsade till nästa ordinarie riksdagsval. En ny regering måste kunna byta ut alla myndighetschefer i staten med sin laguppställning.
Gränsen mellan departement och myndigheter har i vår mediala tid successivt suddats ut, så låt det sista av den gamla förvaltningstraditionen falla. Då skulle vi få ett slut på detta smärtsamma hyckleri om att regeringar säger sig utser den mest kvalificerade, när alla andra kan se att det är något annat som sker.
För aktuella fall, se Maria Abrahamsson i SVD: Självförvållad huvudvärk. (Andra intressanta bloggar om politik)