Ikväll drabbade konservative Roland Poirier Martinsson och klassiskt liberale Johan Norberg samman under frihetsveckan, i en debatt som moderatorn PJ Anders Linder skämtsamt jämförde med “rumble in the jungle”, legendariska boxningsmatchen mellan Muhammad Ali och George Foreman.
Men i kvällens drabbning golvades ingen, och det blev jämt: 1-1, anser jag.
Framför allt var det en härlig känsla att uppleva en seriös och engagerad idédebatt som inte fördes mot vänstern. Det finns så många nyanser och motsättningar inom borgerlig och frihetlig idédebatt att vi kan lämna den trötta, gamla vänstern därhän.
Johan Norberg inledde med att hävda att “det inte finns något högre värde än individen”. Visst, vaktslående om familjen och civilsamhället är viktigt. Men det är också experimentlusta och framsteg. Norberg menade att det inte går att göra en uppdelning mellan ekonomi å ena sidan, och kultur å den andra. Liberalismens principer leder utvecklingen rätt, medan pragmatism är dömd att misslyckas i det långa loppet.
Roland Poirier Martinsson inledde med att konstatera att liberalismen anser att “frihet leder till det goda”, medan konservatismen utgår från att “det goda leder till frihet”. Martinsson beskrev staten som en glupsk jätte vars föda är individens frihet, och att det bara finns ett sätt att stoppa staten: värna de mellanliggande institutionerna. Liberalismen och socialismen har det gemensamt att de bara ser två nivåer: staten och individerna. Socialisterna litar till staten och liberalerna till individen. Men den som verkligen vill hindra statens tillväxt måste satsa på de fem F:en — Familjen, Företagen, Föreningarna, Folkrörelserna och Församlingarna.
Efter dessa inledningar ger jag Norberg rätt i att individen måste vara utgångspunkten i de juridiska och ekonomiska sfärerna. Det visar sig ju inte minst i dessa globaliseringens tider då islamister vill ge religioner rättigheter på individernas bekostnad. Men jag håller inte med honom om att detsamma måste gälla i det sociala och kulturella sfärerna. Där har Martinsson en tydlig poäng i att bara de mellanliggande institutionerna kan hindra statens expansion.
Jag kommer att tänka på Alexis de Tocqueville som redan på 1830-talet drog slutsatsen att det fria amerikanska samhället bara kommer att förbli fritt från statens förmynderi så länge civilsamhället är levande och utgör barriär mot att individerrna börjar kräva förmåner av staten.
Detta bekräftas i dagens amerikanska samhälle av det faktum att det är i den kristna högerns fästen som opinionen för sänkta skatter är som starkast, medan det pinsamma faktum för libertarianer gäller att i deras akademiska storstäder vill majoriteten se högre skatter och större statligt förmynderi. Ronald Reagan lyckades bli ledare för både intellektuella libertarianerna i städerna och de kristna ute i bygderna. Det var denna koalition som kunde hålla statsivrande socialliberaler och socialister på mattan.
Men jag håller inte med Martinsson när han menade att “du kommer inte först”, att det finns “högre syften än en själv”. Martinsson sa att ingen lever som liberal, fri genom att isolera sig. Norberg invände att Martinsson nu ritar en karikatyr av liberalismen och sa att också han uppskattar de mellanliggande institutionerna. För Norberg finns inget viktigare än hans familj, fru och barn. Men vi som enskilda måste kunna lämna gemenskaperna. Det måste finnas en nödutgång från de fem F:en eftersom de kan bli förtryckande.
Martinsson invände att om det är lätt att kliva ur åttaganden i gemenskapen leder det till att staten blir ansvarig för att verkställa individens självförverkligande.
Här någonstans finns kärnan i motsättningen de båda kombatanterna emellan: hur står vi emot staten och dess inneboende strävan att utöka sin makt?
Jag ger Martinsson rätt i att civilsamhället är garanten mot statlig expansion. Samtidigt kommer jag inte runt det faktum att bara enskilda människor tänker, känner och är. Därför har Norberg rätt i att bara människor har ett egenvärde, allt annat (F:en) är till för människorna. Men å andra sidan kan då Martinsson säga att också staten är till för människorna och att en utpräglad individualism resulterar i att kraven på staten ökar.
Ni ser, det blir inte lätt, iallafall inte för mig, att bara hålla med den ene och inte den andre. Det är därför jag anser att det blev 1-1. Och det stora intresset som varit för den här duellen visar att det här bara får vara början. Ja, faktiskt hann de båda knappt beröra kapitalismen. Det blev fokus på mer grundläggande aspekter, om frihet. Och det visar att debatten bara är i sin linda.
(Andra intressanta bloggar om politik, filosofi, ekonomi, nyliberalism, marknadsekonomi, tillväxt, kapitalism, konservatism, frihet, debatt, Timbro, idédebatt, ideologi)