Friheten har ett pris

När jag hos Timbro igår lyssnade på Johan Norberg och Roland Poirier Martinsson om kampen mellan liberalism och konservatism (se förra kommentaren) får jag för mig att skillnaden handlar om synen på plikt. Under frågestunden ställde jag därför frågan om deras syn på just plikt.
Martinsson sa att han gillar plikt och dess innebörd. Norberg gillar inte begreppet men medgav att det finns skyldigheter.
Svaren blev något rumphuggna, men för mig handlar plikt om att friheten har ett pris. När Martinsson är beredd att tala i termer om plikt, medger han det. När liberaler ser plikt som en del av förtrycket, öppnar de paradoxalt nog för en stor stat.
För i plikten ingår att ställa upp för sin nästa. Gentemot familjen i första hand och mot en större social gemenskap i andra hand. I alla samhällen krävs att människor ställer upp på varandra. Gamla mormor måste ha hjälp. För den som medger att medborgarskapen innebär en plikt att ställa upp på mormor, vilket konservativa gör, medger också att friheten har ett pris — vi som medborgare har ansvar för något som är större än oss själva.
När liberaler nekar att det finns någon plikt att hjälpa mormor, då innebär det att staten måste ta det ansvaret. Därmed öppnas dammluckorna för en alltid växande statsmakt.
I ett civiliserat samhälle ställer vi upp på de äldre, på barnen, på de sjuka och på andra som hamnat i knipa. Om vi vill slippa en förtryckande stat, måste vi som individer ta på oss plikten att ställa upp på dessa människor som behöver stöd i civilsamhället. Det är frihetens pris.
Här brister liberalismen i att erkänna plikten. När liberalismen låter oss bli egocentriska, då ställer man indirekt upp på staten som räddaren i nöden.
För mig har klassisk liberalism de bästa svaren i ekonomi och juridik, medan konservatismen ställer de rätta frågorna och betonar de rätta institutionerna när det gäller sociala och kulturella aspekter på livet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen