Sedan den svenske kungen Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp i Stockholm 13 mars 1809, kände sig de högre stånden i Finland befriade från trohetslöftet till den svenska kronan.
Det manifesterades också den 28 mars 1809, idag för exakt 200 år sedan, då den ryske tsaren Alexander I hade kallat de finska ständerna till möte i Borgå — enligt svensk riksdagsordning.
Även om Borgå lantdag nu svor tsaren trohet som statschef, blev Finland autonomt som storfurstendöme. Man behöll lagarna, religionen och språket från den svenska tiden. Finland hade ju i 600 år varit en självklar del av Sverige, dess östra rikshalva.
Men hur kom det sig att finska folket lät sig erövras av ryssarna utan motstånd för 200 år sedan, något man definitivt inte gjorde under Vinterkriget 1939-40.
Anders Isaksson beskriver läget i Sveriges finska landskap inför delningen i nya boken Kärlek och krig – revolutionen 1809 (Bonnier):
Bakom dessa strävanden att lösgöra Finland från Sverige fanns ännu ingen gryende finsk nationalism, bara praktiska och intressestyrda överväganden … Banden och utbytet mellan de ledande skikten i de båda rikshalvorna hade försvagats under senare delen av [1700-talet], liksom sociala kontakter och giftermål mellan svenska och finska släkter …
Sett från finskt perspektiv var Sverige en stormakt på dekis och Ryssland en på uppåtgående, Stockholm en huvudstad i stagnation och S:t Petersburg en i sjudande tillväxt. För dem som ville lära sig hjälplig ryska och redan behärskade franskan, överklassens språk, var Ryssland en arkipelag av möjligheter och Sverige en gyttjig gol …
[I] de högre sociala kretsarna blev snabb anpassning till den ryska ockupationen mer norm än undantag under 1808. De som verkligen ville förbli svenskar var i stället de finsktalande jordbrukarna, de visste att ryska bönder var livegna och befarade på goda grunder att de också skulle bli det under tsarens styre. I motsats till överklassen hade de allt att förlora och inget att vinna på ett ryskt herravälde över Finland.
För mig bekräftar detta än en gång ruttenheten i kortsiktig, intressestyrd realpolitik i utrikesfrågor och hur viktigt det är att internationell politik bottnar i en stark idealistisk värdegrund. Friheten för de finska bönderna är naturligtvis betydligt viktigare än etablissemangens möjligheter att fjäska inför likasinnade i utlandet. Men då som nu, är det eliternas synsätt som dominerar i internationell debatt.
Den omöjliga, men väldigt lockande frågan är: hur hade det gått för Finland om man fortsatt vara Sveriges östra halva? Kontrasten mellan lill-Sverige och Finland är ju enorm under de två århundraden som gått: Sverige levde i fred, medan Finland hamnade i blodigt inbördeskrig 1917 och anfölls av Sovjetunionen i två omgångar under andra världskriget.
Hade Finland fått större lugn i stor-Sverige eller hade båda rikshalvorna dragits in i de konflikterna som nu kom att utspela sig i enbart i den tidigare östra rikshalvan?
Se mer: Hufvudstadsbladet i Vem förrådde vem 1808-09? och Finlands riksdag i Borgå lantdag.
(Andra intressanta bloggar om historia, Finland, svensk historia, samhälle, 1809, märkesåret 1809, märkesåret, revolution, riksdagen, politik, frihet)