I senaste numret av The New York Review of Books tillbakavisar den indienfödde ekonomen och Nobelpristagaren Amartya Sen påståenden om att krisen skulle visa att vi behöver en “ny kapitalism”. Vi behöver istället gå tillbaka till Adam Smith och andra tänkare för att göra en djupare och sannare uttolkning av deras slutsatser.
I Capitalism Beyond the Crisis visar han att Adam Smith var angelägen om att uppnå tillit i de finansiella och ekonomiska systemen och att detta krävde kontrollmekanismer. Smith förklarade marknadsekonomins överlägsna effektivitet, men det är ett missförstånd när det idag hävdas att Smith var emot alla statliga insatser. Amartya Sen skriver:
Smith vände sig emot statlig intervention som satte stopp för handel på marknader — men inte emot interventioner som tillät marknaderna medan staten strävade att uppfylla de sociala aspekter som marknaderna måhända lämnade därhän.
Smith ansåg att marknader och kapital gjorde goda insatser inom sina sfärer, men de behövde också uppbackning från andra institutioner — som skolor — och värderingar andra än vinststrävan, liksom en annan uppsättning institutioner som korrigerar och sätter gränser.
Amartya Sen vänder sig mot John Maynard Keynes, som alltför närgånget lade sig i ekonomin, men ser en tydlig roll för staterna att reglera och övervaka marknaderna så att den nödvändiga tilliten till systemen inte går förlorad.
Det gäller också att försöka kontrollera och begränsa de psykologiska svängningarna som starkt kan påverka konjunkturerna — överdriven optimism som leder till oförsiktighet och överdriven pessimism som får ekonomin att gå i stå.
Analysen är intressant.
Men jag tycker Amartya Sen har för stor tilltro till politiker och staten. Varför skulle just dessa vara förmögna att behärska dessa svängningar? Det är ju tvärtom så att den nuvarande finanskrisen orsakades av amerikanska politiker som struntade i marknadsekonomiskt avvägda risker när man tvingade halvstatliga bolåneinstitut att låna ut pengar till folk som varken kunde amortera eller betala räntor. Där sattes marknadsmekanismen för hur risker ska bedömas ur spel.
När marknaden påtvingades dessa giftiga lån, försökte man helt logiskt sprida riskerna vilket förgiftade hela finansmarknaden.
Det var alltså felaktig reglering som orsakade krisen. Inte brist på reglering, eller för lite reglering.
Amartya Sen går inte in på hur politiken ska kunna agera förnuftigt, så att rätt sorts regleringar skapas. Han utgår ifrån att politikerna har detta förnuft. Verkligheten visar ju på motsatsen.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, regleringar, planekonomi, entreprenörskap, nyliberalism, marknadsekonomi, tillväxt, kapitalism, Amartya Sen)