Under gårdagkvällens diskussion med LUF-are i Borås kom vi in på frågor om moral, först i utrikespolitiken, sedan mer allmänt i politiken. Sarah Palin, till exempel. Hon har ju mycket bestämda och konservativt kristna uppfattningar mot abort och äktenskap mellan man och kvinna. Hur kan jag försvara henne?
När jag svarar märker jag ju att det handlar om grundläggande syn på skillnaden mellan moral, makt och politik. Sarah Palin har dessa uppfattningar och hon har ju fött sitt femte barn trots besked om att det hade downs syndrom. Hennes moraluppfatning är att alla liv är lika mycket världa. Även handikappade foster. Därför vägrade hon göra abort. Det var hennes beslut.
Jag har stor respekt för hennes rakryggade hållning.
Men när folk i Sverige då omedelbart drar slutsatsen att hon omedelbart vill använda staten för att med makt tvinga alla andra att leva på samma sätt, har man fel.
Men hennes första beslut som guvernör i Alaska för två år sedan var att lägga in veto mot en lag som skulle särbehandla homosexuella delstatsanställda. Förslaget gick ut på att beröva deras partner anställningsförmåner som gifta par har. Även om hennes egen moraluppfattning är klar: äktenskapet är mellan man och kvinna, vägrade hon att som representant för statsmakten särbehandla homosexuella.
Här finns en grundläggande skillnad i attityd mellan höger och vänster. För vänsterfolk är det självklart att deras egen uppfattning borde vara lag och alla andra borde tvingas till att leva som vänstern anser vara rätt. Tvånget är vänsterns drivkraft. Men till höger ser man skillnad på sin egen uppfattning och andras, “Live and let live” (men sätter en otvetydig gränsen för toleransen vid intoleransen). Sarah Palin, liksom den från EU-kommissionärskapet bortjagade italienske och katolske filosofiprofessorn Rocco Buttiglione, hymlar inte om sina moraluppfattningar, men de gör skillnad på sina liv och andras. De blandar inte ihop sin person med Makten, så som vänstern gör.
Vänstern är endimensionell: det jag anser SKA alla andra tycka och göra, om så med statliga tvångsmetoder. Högern — både liberaler och konservativa — kan mycket friare diskutera moral, filosofi, egna och andras uppfattningar, utan att hemfalla åt diktatoriska tendenser att vilja styra varje detalj i människors liv. Ändå är det så de uppfattas. Förklaringen är att vi i Sverige blivit impregnerade med vänsterns mentalitet och drar slutsatsen att det någon talar om, vill man omedelbart göra till lag och tvång för alla andra att följa.
Det är nog denna grundläggande skillnad i hållning till samhälle och debatt som gör att jag blivit höger.
(Andra intressanta bloggar om politik, filosofi)