Sällan är den här bloggen på samma linje som Dagens Nyheter i internationell politik, men dagens huvudledare kommer man efter mycket eländesbeskrivning om Afghanistan till en intressant slutsats, Nödvändig närvaro:
De långsamma framstegen föranleder obekväma frågor. Hur kommer det sig att folket fortfarande tyr sig till de extrema islamisterna?
Men de svenska män och kvinnor som med stort mod riskerar livet för ett annat folk, är enbart utsända för att göra just detta – det vill säga upprätthålla säkerheten. Därför är öppnandet av Sveriges ambassad i Kabul en glädjande utveckling, trots att säkerhetsläget är långt ifrån optimalt. Soldaterna fortsätter att sköta sitt uppdrag med bravur. Kanske kan en kraftig truppförstärkning liknande den USA gjort i Irak fungera även i Afghanistan.
Ja. Man måste ta fundamentalismen på allvar och sätta in tillräckligt med kraft för demokratins sak, så att de tidigare förtryckta folken ser att vi menar allvar. Den läxan lärde sig USA i Irak (efter onödigt lång väntan), och behöver nu tillämpas i Afghanistan.
Att bekämpa extremism som har globala konsekvenser, kommer västvärlden inte undan. Det är då bättre att ta kampen vid nuvarande frontlinje i Afghanistan, än låta den sprida sig så att vi senare får ta striden på vår hemmaplan. När kampen mellan demokrati och diktatur görs i Afghanistan ger vi dessutom fler människor möjligheter att leva i frihet. Det tycker jag är det bästa bistånd vi överhuvudtaget kan ge.
(Men i radion gör just nu DN:s Barbro Hedvall utfall mot svensk närvaro i Afghanistan, så var DN egentligen står är högst oklart).
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, Afghanistan, Irak,
demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, fundamentalism)