I Folkbladet (s) reflekterar Widar Andersson i söndagskrönika över vad löntagarfonderna betydde, med tanke på att det igår var 25 år sedan Sveriges största demonstration någonsin hölls i protest mot löntagarfonder, Borgerlig valseger räddade s från katastrof:
Men det är ingen tvekan om att fonderna – med en s-regering efter valet 1976 – ändock hade hunnit ställa till oerhört mycket elände för s och för LO. Det tidigare goda samarbetet med företagsamheten hade transformerats till stenhård konfrontation. Kapitalet hade flytt landet. Sverige hade riskerat att isoleras från västvärldens marknadsekonomier …
[Löntagarfonds]Ägare som kanske avstått från ny teknik och rationaliseringar för att undvika uppsägningar i närtid ökar i förlängningen risken för att hela företaget går omkull.
Efter löntagarfondsäventyret återvände LO och socialdemokraterna snabbt till business as usual. Thorbjörns Fälldins och borgerlighetens valseger 1976 räddade LO och s från katastrof.
Och det är också ett skolexempel på att demokrati fungerar som spärr mot extrema åsikter (även om processen var utdragen, från förslag 1975 till definitiv utradering 1992). Demokrati har också en förmåga att ge det mest regeringsdugliga alternativet makten. Under lång tid var det socialdemokraterna, på grund av splittrade borgerliga partier. 2006 såg vi för första gången motsatsen: vänstersidan var mer splittrad än de borgerliga. Följdriktigt vann Alliansen.
Nu återstår att se vilket alternativ som väljarna upplever som mest regeringsdugligt 2010.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen, ekonomi, löntagarfonder, fondsocialism, Svenskt Näringsliv, LO, LO, socialdemokraterna, Fälldin, ideologi, nyliberalism, konservatism, socialism, modernism, idédebatt, frihet)