Diskussionen om vem som bär ansvaret för den amerikanska bolånekrisen går vidare. En läsare skriver:
Jo, det är alldeles riktigt att det råder demokratisk majoritet i såväl representanthus som senat – och att Nancy Pelosi av strikt politiska skäl inte vill se att hennes parti får trumma igenom den här planen utan tillräckligt republikanskt stöd. Då tvingas de ju stå ensamma med ansvaret om planen misslyckas, vilket mycket väl kan hända, och politiker är politiker.
Men det är ju Vita huset, det högst republikanska , som skickat ”the bill” till kongressen. Det är Bushs förslag … För övrigt förvånar det att du inte kommenterat det faktum att många konservativa är djupt kritiska till hela idén med ett räddningspaket
Mitt svar från igår lyder:
Visst är det så. Bush och Paulson har tagit risk genom att utmana egna väljargrupper. De har tagit sin del av ansvaret – det har ju däremot inte Pelosi och hennes demokratiska majoritet (än). Ur ansvarssynpunkt är det alltså inte Bush som svikit, utan demokraterna.
Jag har inte lyft den konservativa kritik du nämner, eftersom den är taktisk. Tycker den strategiska kritiken är viktigare, den som tar upp orsaken till bubblorna: “Community Reinvestment Act” [mer fakta]. Det här är inte en kris för marknadsekonomin, utan för regleringar och lagar som stimulerat och pressat banker och institut att låna ut till människor som varken kan betala ränta eller amorteringar. I en strikt marknadsekonomi hade de inte fått lån. Men CRA öppnade dörrarna 1995 – under Clinton.
Nu tvingas politiken städa upp efter politiska ingrepp i lånemarknaden.
Det vi svenskar verkar ha svårt att ta in är att USA har maktdelning. Separata konstitutionella grenar, som var och en har sin egen logik och sitt eget ansvar. Jag hävdar uppfattningen att presidenten har tagit sitt ansvar och lagt fram ett en räddningsaktion för att mjuklanda ekonomin och minimera skadorna och eftersom amerikansk ekonomi i grunden är stark behöver bördan för skattebetalarna inte bli särskilt stor.
Presidenten har gjort sitt jobb. Sedan går staffettpinnen över till kongressen, den som kontrolleras av det parti som har majoriteten. Men majoritetspartiet har haft svårt att visat det ledarskap som deras mäktiga majoritetsställning innebär.
Nu gick ju ändå paketet igenom i natt. Men den konstitutionella principen om maktdelning behöver vi nog lära oss lite mer om. Och ännu viktigare: lära oss att politiska ingrepp i ekonomin alltid leder till bubblor och allvarliga obalanser i ekonomin. Rådet till politiken är alltså: håll fingrarna borta från syltburken – om ni inte vill att sylten ska mögla.
(Andra intressanta bloggar om politik, ideologi, nyliberalism, konservatism, socialism, positivism, modernism, filosofi, idédebatt, finanskrisen, finanskris, ekonomi, USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet)
.