Jag delar inte alls det motstånd mot att svenskt försvar ska värna frihet och mänskliga rättigheter i utlandet, som Helsingborgs Dagblad framför i ledaren Anden är villig men snål, men man sätter fingret på den ömma punkten: om man höjer ambitionerna medför det också konsekvenser i form av ökade krav på resurser!
Vad försvarsministern kallade svenska värden och intressen ska kunna göras gällande lite varstans, inte bara inom landets gränser. Med vilken förmåga detta ska ske är en annan fråga. De ökande kostnaderna var påfallande frånvarande i Tolgfors anförande, om man inte räknar med påståendet att ”effekten av tilldelade resurser måste öka jämfört med idag”.
Man behöver inte vara en förespråkare av det gamla invasionsförsvaret för att finna denna kostnadsfobi en aning underlig – det är trots allt försvarspolitikerna själva som bestämmer vilka ambitioner det svenska försvaret ska ha. Ingen har bett det svenska försvaret att hävda ”svenska värden” i världen, och allmänhetens intresse av insatser i Tchad och Afghanistan är klart begränsat. De nya ambitionerna är val, inte tvång.
Avståndet mellan ambition och betalningsvilja är förvisso ingen svensk säregenhet. Det brittiska försvaret, på plats i både Irak och Afghanistan, ”är inte organiserade för att göra båda sakerna i den här omfattningen varaktigt”, som personalchefen Jock Stirrup sa i veckan. Till och med USA, med militära resurser som vida överträffar andra länders, har svårt att få förmågan att hålla takt med ambitionerna.
Grundproblemet är att västvärlden inte fullt ut tagit in det faktum att demokrati och frihet möter allt hårdare motstånd, från ideologiska rörelser (islamistiska fundamentalister) till nyauktoritära regimer som i Ryssland och totalitära stater som Iran och Kina. Varav alla rustar upp så snabbt de kan.
USA:s försvarsutgifter är fortfarande mindre än hälften av vad de var fram till 1980-talet. I Europa ligger de ännu lägre nivå. I Sverige har försvarsutgifterna minskat från 3 procent av BNP till 1,5 procent. Dessa budgetbeslut bevisar att västvärldens regeringar inte har samma beredskap till de uppoffringar som krävs för att försvara frihet och demokrati under 2000-talet, som man hade under kalla kriget.
Bara därför att de stående arméerna med pansarvagnar är obsoleta efter kalla kriget betyder inte det att moderna, rörliga, flexibla förband är billigare att bygga upp och underhålla. Snarare tvärtom. Nu handlar det om högteknologi och kraven på de förmågor som de moderna förbanden ska klara av är så komplexa att utbildningsnivå och träning överskrider allt vad som behövts förut.
Grundfrågan är denna: är vi i den fria världen beredda på samma uppoffringar att försvara vår frihet, som ofrihetens krafter är beredda att uppoffra för att sprida förtrycket?
I dag har jag känslan av att världens fundamentalister och auktoritära regimer är villiga till betydligt större uppoffringar för att sprida sitt mörker, än vad demokratierna är beredda att uppoffra för att försvara och sprida frihetens ljus.
Frågan är hur långt det ska få gå med avrustningen till frihetens försvar.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, ÖB, Syrén, Tolfors, MR, frihet, yttrandefrihet)