Strejk är något som tillhör en svunnen tid. Strejk fungerar bara i ett samhälle med högt planekonomiskt inslag och få, stora och centraliserade aktörer, så som det var under industrisamhället tid. Men den tiden har vi lämnat bakom oss. Nu råder konkurrens mellan många mindre aktörer och flexibilitet kännetecknar marknaderna.
Därför är det obegripligt att facket tror att de ska få ut något av den busstrejk man nu dragit igång.
Svenska Dagbladet skriver i ledaren, Att strejka för kråkorna:
Man kan också fråga sig hur pass givande strejken är som metod. De nominella löneökningar som kan uppnås äts ofta upp av inflation och efterföljande höjningskrav från andra yrkesgrupper. Fackföreningar har en viktig roll att fylla i att organisera och bistå arbetstagare, men storskaliga strejker är ett omodernt, kollektivistiskt inslag på arbetsmarknaden, som dessutom kostar mer än de smakar.
Jag får en känsla av att facken strejkar för att visa att de finns och att de har medlemmar. Men så utövar man inte inflytande på 2000-talet. Fackföreningarna förlorar på att ställa till med anarki.
(Andra intressanta bloggar om politik, pendling, busstrejk, strejk)