Podd om amerikansk politik

Hur går det i USA 2018? Jag medverkar idag i Ronie Berggrens radiopodd på Amerikanska nyhetsanalyser: Är demokraternas dröm om en storseger 2018 realistisk?
Jag nämner där att historiskt brukar det parti som vann presidentvalet i efterföljande mellanval förlora mandat i kongressen, två år senare. Det skulle tala för en demokratisk seger, men jag tror inte på det.
I radiopodden tar jag upp att 18 senatorsval anses jämna, av dem ska demokraterna försvara 14 mandat och republikanerna 4 mandat. Republikanerna har alltså goda chanser att vinna nya mandat, istället för att som Barack Obama förlora stort i mellanvalet.
Här är listan på de 18 delstater där senatorsvalet väger jämnt, så här 10 månader före valdagen i november. Först nämns den sittande senator som ställer upp för omval, eller om stolen är öppen. Sedan sorterar jag dem i ordning efter den procentmarginal med vilken Donald Trump vann delstaten (minussiffra betyder att Hillary Clinton vann).

West Virginia Joe Manchin (Dem) 42
N Dakota Heidi Heitkamp (Dem) 35
Tennessee Öppen stol (Rep) 25
Montana Jon Tester (Dem) 21
Indiana Joe Donnelly (Dem) 19
Missouri Claire McCaskill (Dem) 18
Texas Ted Cruz (Rep) 9
Ohio Sherrod Brown (Dem) 8
Arizona Öppen stol (Rep) 3
Pennsylvania Bob Casey (Dem ) 1
Wisconsin Tammy Baldwin (Dem) 1
Florida Bill Nelson (Dem) 1
Michigan Debbie Stabenow (Dem) 1
Minnesota Öppen stol (Dem) -1
Nevada Dean Heller (Rep) -2
Maine Angus King (Dem) -3
Virginia Tim Kaine (Dem) -5
New Jersey Bob Menendez (Dem) -14

Det är alltså fem demokratiska senatorer som vill bli omvalda i en delstat som Donald Trump vann med 18 procentenheter, eller mer, över Hillary Clinton i presidentvalet 2016.

Så kan Trump krossa demokraterna i mellanårsvalet

2018 är det kongressval i USA. Normalt brukar en nyvald president och dennes parti förlorar stort i efterföljande mellanårsval. Men Trump har goda möjligheter att, återigen, gå på tvärs mot all vedertagen “sanning” i amerikansk politik.
Alla 435 kongressledamöter och en tredjedel av senatorerna står inför väljarnas dom i november 2018. Fem demokratiska senatorer som står inför omval, gör det i delstater där Donald Trump vann stort. Och i dessa delstater har Trump fortsatt ett stort folkligt förtroende.
Inför skattereformen som antogs före jul, bjöd Trump, till mångas förvåning, den demokratiske senatorn Heidi Heitkamp att flyga med honom ombord på Air Force One till hennes hemstat North Dakota. Trumps budskap var tydligt: “gör ditt jobb för Amerika, eller sök ett annat jobb”. Hon lät sig inte övertalas, utan röstade emot skattereformen i likhet med alla andra demokrater.
Nu borde Trump, skriver konservative kolumnisten Marc Thiessen i Washington Post, kampanja mot de fem demokratiska senatorer som röstade mot skattesänkningar och är från delstater som Trump vann stort. Utöver Heitkamp i North Dakota (där Trump vann med 36 procentenheter över Clinton) gäller det Joe Manchin III från West Virginia (+42 procentenheter), Jon Tester från Montana (där segermarginalen var 20 procentenheter), Claire McCaskill från Missouri (+19 procentenheter) och Joe Donnelly från Indiana (också +19).
Det var ett stort misstag av de sårbara demokraterna att rösta emot Trumps skattereform, skriver Thissen. De hade möjlighet att samarbeta över partigränserna, men det strider mot demokratiska partiets taktik som går ut på att vara emot allt Trump gör.
En av senatorerna, Manchin avfärdade propåerna om att stödja presidentens reform med, “Det skiter jag i. Jag bryr mig inte om ifall jag blir omvald, jag bryr mig inte om jag blir besegrad. Vad sägs om det?”
Vänsterns hat mot Trump är nu så stort att demokratiska politiker inte bryr sig om ifall de förlorar väljarnas stöd – det enda viktiga är att rösta emot allt Trump föreslår. Tack och lov kan de 68 procent av väljarna i West Virginia som röstade på Trump se till att Manchin åker ut i höst.
Det är som om etablissemangen tappar allt mer verklighetskontakt. När de utmanas försöker de inte samla sig för att presentera bättre förslag och politik, utan hemfaller åt känslor som bara stärker deras hat mot omgivningen. Etablerade partier i väst liknar alltmer från väljarna isolerade sekter.

Dags för lite politiskt julrim

Visst kan man skoja med partierna genom att ge traditionella julsånger nya texter. Viktor Barth-Kron har lyckats väl med alla åtta riksdagspartier. Se och lyssna här.
Om KD på melodin för En sockerbagare,
Om V på melodin Emils snickarvisa,
Om SD på melodin till Bjällerklang,
Om M på Hej tomtegubbar
Om S på Nu är det jul igen
Om L på Nu tändas tusen juleljus
Om MP på melodin för Mössens julafton
Om C på Vi komma från pepparkakeland
God Jul!

Islamiska statens kalifat är besegrat – varför tar ingen notis?

 Det som var ett av Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckande, Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak, och som förväntades bli en dominerande och långt utdragen historia i världspolitiken, har nu vänts till en stor framgång för väst. IS är besegrat i dess grundläggande form: anspråken på att bygga en stat på bokstavstrogen sharialag.
Varför har så få tagit notis, frågar  New York Times konservative kolumnist (varför har inte svenska medier sådana?) Ross Douthat i A War Trump Won.
En förklaring är att massmedier inte vill ge Trump några pluspoäng. Hellre mörka en god nyhet än att ge Trump positiv bevakning.
Douthat menar att Trumps återhållna hökaktighet mot Iran, att han (mot såväl republikaners och demokraters utrikespolitiska talesmän) tolererat Assad och undvikit att trappa upp spänningarna med Ryssland har varit framgångsrik. Det är en gott resultat att det mini-kalla krig som råder förblivit kallt och att USA och Ryssland inte krigar mot varandra i Syrien.
Denna historiska framgång drunknar i all missinformation, påstådda skandaler och maktspel mellan medierna och presidenten. Under Obama ansågs IS vara det största hotet och dess expansion framställde USA som impotent, och var därför en förklaring till att Donald Trump vann presidentvalet.
I Los Angeles Times skriver Max Abrahms and John Glaser i debattartikeln The pundits were wrong about Assad and the Islamic State, att IS inte besegrades på det sätt som många utrikespolitiska experter föreställt sig utvecklingen. Det krävdes inte att USA gick i krig med Assad-regimen eller att en ny syrisk oppositionsarmé bilades. Därför har debattörerna i utrikespolitik inte heller någon anledning att tala om segern över IS – de kan inte ta åt sig äran.
En annan förklaring till tystnaden om segern över IS-extremisternas statsbyggande framförs i National Review av David French, Varför bryr sig ingen om att vi besegrat IS?: det finns ett antagande om att när en terrorgrupp besegras uppstår en annan. Och de överlevande IS-krigarna som nu är utan kalifat kan begå terrordåd utanför Syrien och Irak. Men det hindrar inte att vi borde se segern över Islamiska statens intentioner att bygga en stat har förhindrats.
Att presidenten inte försökt ta åt sig äran beror, tror jag, på att hans fokus är på amerikansk inrikespolitik. Det är där han har sina väljare. För dessa väljare blir utrikespolitik en viktig faktor om deras söner och döttrar dör som soldater på främmande mark, annars inte. USA anklagas ofta för att vara världspolis, men anklagas lika hårt när man minskar sin närvaro – då för att inte ta ansvar.
Jag varnade ofta här i bloggen för att den skoningslöst hårda kritik medier, akademiker och politiker i väst framförde mot George W Bush när han befriade Irak, skulle väcka det som är amerikanska folkets grundhållning: isolationism. USA är tillräckligt stort för att medborgarna inte anser sig behöva omvärlden. Om USA kritiseras när man offrar tusentals soldater för ett annat folks frihet, ja, vad annat är att vänta än att folket säger: då får det vara – Amerika First!
De som kritiserar Trump har sig själva att skylla. Det är medievänsterns och akademiska vänstern som skapat Trump. Han är ett resultat av det besinningslösa hatet mot USA i Europa och hos amerikansk vänster.
Som man bäddar får man ligga, heter ett gammalt ordspråk. Det stämmer utmärkt på alla Irakkrigskritiker. Man har fått USA att dra sig tillbaka. Då kan Ryssland, Iran och Kina ta för sig mer. Alla diktaturer. Vad Europa och demokratin har att tjäna på det har jag aldrig förstått. Men vänsteraktivister i media och akademier präglas ju sällan av eftertanke och konsekvensanalys…

Läget i FBI-Ryssland-Trump-affären

Hög tid för lite uppdatering om amerikansk politik. Ensidigheten i medierapporterna är total, och det är bara tack vare digitala tekniken och sociala medier som vi kan skapa oss en mer balanserad bild av världen. Min drivkraft är inte att jag tycker Donald Trump skulle vara någon att beundra, men Trump har rätt i att attackera medierna för falska nyheter och så vinklad rapportering att den kan kallas propaganda.
Ett område där detta manifesteras om och om igen är den så kallade affären med rysskontakter. Ingen etablerad redaktion har ens försökt ge en balanserad bild av vad striden handlar om.
Det vi vet idag är att Trumps förste säkerhetsrådgivare general Michael Flynn tvingades avgå sedan han ljugit om sina kontakter med Rysslands USA-ambassadör veckorna före julen 2016 (alltså efter att Trump vunnit valet, men då Obama fortfarande satt i Vita huset – det är mer än två månader mellan valdagen i november och tillträdet i januari).
Den världskände juristprofessorn Alan Dershowitz skriver i nättidningen The Hill att Flynn ljög för FBI, kanske därför att han trodde han avhandlat frågor som var olagliga, men som inte var det. Flynns lagbrott var alltså att undanhålla polisen uppgifter i förhör, inte att han förhandlade med Ryssland.
Flynn ville agera för att ge tillträdande president Trump handlingsutrymme, efter att utgående presidenten Obama – i strid med respekten för valutslaget och den tillträdande presidenten – tänkte avvika från USA:s officiella politik i FN om att lägga in veto mot Israelfientliga resolutioner. Obama ställde alltså medvetet till en röra för den inkommande demokratiskt valde presidenten. Ett sabotage mot demokratin.
Det Obama gjorde kan jämföras med om en svensk regering som förlorat valet, dagen efter fattar avgörande policybeslut i utrikespolitiken som försvårar för dem som vunnit regeringsmakten. Ett sådant agerande skulle få svidande kritik, med all rätt. Men eftersom medierna skyddar Obama och gärna tvålar till Trump, har amerikanska medier ställt upp på sabotaget mot demokratin.
I vetskap om detta sabotage tog Flynn kontakt med ryske ambassadören för att höra om hans nation var beredd att fördröja eller motsätta sig att FN:s säkerhetsråd röstade om den Israelfientliga resolutionen till dess Trump tillträtt.
“Denna förfrågan var ingalunda olaglig, den var tvärtom rätt sak att göra”, skriver Dershowitz. Obamas vägran att lägga in veto stred inte bara mot Trumps politik, utan också mot kongressens majoritet och mot större delen av amerikanska folket. Obamas agerande “var inte bra för Amerika, för Israel eller för freden”.
De vänstermedier som hänvisat till en gammal lag, Logan Act, om att privatpersoner inte får agera som företrädare för amerikanska regeringen, vet att den lagen inte har använts på 200 år och att den är icke-konstitutionell eftersom den strider mot yttrandefriheten. Båda presidenterna Ronald Reagan och Jimmy Carter förhandlade med främmande makt före tillträdet respektive efter avgång, och skulle om lagen gällde ha blivit åtalade.
Den andra frågan man kan ställa sig, är varför FBI-åklagaren Robert Mueller alls åtalar Flynn för att ha ljugit i förhör med FBI. Detta förstör ju Flynns trovärdighet som vittne, om Mueller skulle, som medierna alltid hoppas, kunna åtala president Trump för oegentligheter. Dershowitz slutsats är att åtalet mot Flynn är ett tecken på att det inte finns något mot Trump, inte så som medierna spekulerar, att det är början på slutet för Trump.
Svenska medier spekulerar ändlöst i Trumps eventuella rysskontakter, men har du på svenska läst denna initierade analys? Nej, just det.
En annan fråga är hur detta med Ryssland alls kunnat bli en så stor sak. Vem har blåst upp frågan? Och varför? I New York Post skriver den konservative kolumnisten Paul Sperry en god bakgrund om hur det gick till.
“FBI-utredaren Peter Strzok lät inte bara Hillary Clinton komma undan, han kan ha använt Demokratiska partiets uppslag som ursäkt för att spionera på Trumps presidentvalskampanj. Strzok blev en så stor belastning att FBI-åklagaren Robert Mueller tvingades sparka honom från utredningen om rysskontakter. Det skedde sedan justitiedepartementet fått tag på meddelande som Strzok skickat till sin älskarinna, som också arbetade för Muellers utredning, och som avslöjade stark avsky mot Trump och stort stöd för Hillary Clinton.
Strozoks tjänstefel sände chockvågor genom huvudstaden eftersom det var han som i juli 2016 avslutat utredningen om Hillary Clintons mejlserver och dessutom registrerade de dokument som öppnade utredningen om möjligt samarbete mellan Trumpkampanjen och Ryssland. Strozoks fingeravtryck finns överallt i båda utredningarna, varav den ena kritiserades för att mörka anklagelser mot Clinton och den andra för att vara en smutskastningskampanj.”
Och det slutar inte med det.
Enligt uppgifter var det en av Hillary Clintons kampanj anlitad säkerhetsagent, Christopher Steele, som i augusti 2016 (under valrörelsens slutskede) tipsade FBI om att han hade en dossier om Trumps Rysslandsaffärer, en dossier som efteråt har är helt avfärdad. När tipset hamnade hos Strzok tog FBI kontakt med Steele. Man var beredd att köpa dossiern för 50.000 dollar, skriver Paul Sperry.
Jag har upplevt hela ryss-saken som konstlad. Medierna har hela tiden talat om att “snart” kommer avslöjanden, “snart” kommer Trump att fastna i klistret, allt medan man bara rapporterat lösa spekulationer som grund. Flynn-åtalet ska ju vara första spiken i Trumps kista, men jag tror mer på Dershowitz, dvs att Flynn-åtalet snarare är ett tecken på att man inte har något mer än ett undanhållande av uppgifter, om lagliga kontakter, under ett polisförhör.
Har du hört den analysen i svenska medier? Knappast.
Det är därför jag lägger upp denna sida av saken i bloggen. Jag tycker detta borde publicerats av stora svenska redaktioner som vill ge balanserad nyhetsbevakning. Men de är helt upptagna av kampanjjournalistik mot Trump. Då är fakta inte intressant, medan lösa – och oftast ogrundade – spekulationer lyfts fram som sensationella “nyheter”.