Det som var ett av Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckande, Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak, och som förväntades bli en dominerande och långt utdragen historia i världspolitiken, har nu vänts till en stor framgång för väst. IS är besegrat i dess grundläggande form: anspråken på att bygga en stat på bokstavstrogen sharialag.
Varför har så få tagit notis, frågar New York Times konservative kolumnist (varför har inte svenska medier sådana?) Ross Douthat i A War Trump Won.
En förklaring är att massmedier inte vill ge Trump några pluspoäng. Hellre mörka en god nyhet än att ge Trump positiv bevakning.
Douthat menar att Trumps återhållna hökaktighet mot Iran, att han (mot såväl republikaners och demokraters utrikespolitiska talesmän) tolererat Assad och undvikit att trappa upp spänningarna med Ryssland har varit framgångsrik. Det är en gott resultat att det mini-kalla krig som råder förblivit kallt och att USA och Ryssland inte krigar mot varandra i Syrien.
Denna historiska framgång drunknar i all missinformation, påstådda skandaler och maktspel mellan medierna och presidenten. Under Obama ansågs IS vara det största hotet och dess expansion framställde USA som impotent, och var därför en förklaring till att Donald Trump vann presidentvalet.
I Los Angeles Times skriver Max Abrahms and John Glaser i debattartikeln The pundits were wrong about Assad and the Islamic State, att IS inte besegrades på det sätt som många utrikespolitiska experter föreställt sig utvecklingen. Det krävdes inte att USA gick i krig med Assad-regimen eller att en ny syrisk oppositionsarmé bilades. Därför har debattörerna i utrikespolitik inte heller någon anledning att tala om segern över IS – de kan inte ta åt sig äran.
En annan förklaring till tystnaden om segern över IS-extremisternas statsbyggande framförs i National Review av David French, Varför bryr sig ingen om att vi besegrat IS?: det finns ett antagande om att när en terrorgrupp besegras uppstår en annan. Och de överlevande IS-krigarna som nu är utan kalifat kan begå terrordåd utanför Syrien och Irak. Men det hindrar inte att vi borde se segern över Islamiska statens intentioner att bygga en stat har förhindrats.
Att presidenten inte försökt ta åt sig äran beror, tror jag, på att hans fokus är på amerikansk inrikespolitik. Det är där han har sina väljare. För dessa väljare blir utrikespolitik en viktig faktor om deras söner och döttrar dör som soldater på främmande mark, annars inte. USA anklagas ofta för att vara världspolis, men anklagas lika hårt när man minskar sin närvaro – då för att inte ta ansvar.
Jag varnade ofta här i bloggen för att den skoningslöst hårda kritik medier, akademiker och politiker i väst framförde mot George W Bush när han befriade Irak, skulle väcka det som är amerikanska folkets grundhållning: isolationism. USA är tillräckligt stort för att medborgarna inte anser sig behöva omvärlden. Om USA kritiseras när man offrar tusentals soldater för ett annat folks frihet, ja, vad annat är att vänta än att folket säger: då får det vara – Amerika First!
De som kritiserar Trump har sig själva att skylla. Det är medievänsterns och akademiska vänstern som skapat Trump. Han är ett resultat av det besinningslösa hatet mot USA i Europa och hos amerikansk vänster.
Som man bäddar får man ligga, heter ett gammalt ordspråk. Det stämmer utmärkt på alla Irakkrigskritiker. Man har fått USA att dra sig tillbaka. Då kan Ryssland, Iran och Kina ta för sig mer. Alla diktaturer. Vad Europa och demokratin har att tjäna på det har jag aldrig förstått. Men vänsteraktivister i media och akademier präglas ju sällan av eftertanke och konsekvensanalys…