Hur kan Löfven ta ansvar?

Vi har två skandaler att hantera: säkerhetshaveriet på myndighet och ansvarskrisen inom politiken där alla vill ha makt men ingen vill ta ansvar. Båda är allvarliga för svenska folket, eftersom det handlar om vi har en statsförvaltning som fungerar eller är en chimär – en stat utan huvud, en lättviktig lekplats för ansvarslösa?
Mycket talar för att detta bara är toppen på isberget. Inkompetensen har tagit över staten på alla nivåer. Därför är det symptomatiskt att både ansvarig infrastrukturminister och statsminister skyller på en avskedad statssekreterare i näringsdepartementet. Han som åkte jorden runt på skattebetalarnas bekostnad för att roa sig.
Om Anna Johansson och Stefan Löfven fick bestämma skulle alltså hela rikets säkerhet hänga på en ung och korrupt statssekreterare, som de själva anställt.
Det håller naturligtvis inte. I måndags försökte statsministerns sopa igen spåren. Undertonen var: ”äh, det där var väl inte så farligt. Nu går vi vidare. Ingen ska behöva gå för en sån sak, vi visste ju inget ändå…”
Den attityden är en säker väg till Sveriges undergång.
Normalt brukar näringslivet inte gilla politiska strider eftersom de tar fokus bort från att staten måste servera infrastruktur åt näringslivet. Men när Dagens Industri frågar företagsledare ställer de nu upp på allianspartiernas misstroendeförklaringar. Här svarar några på frågan ”var det rätt agerat av Alliansen?”
– Jag tycker det är rätt. Har man fått ett ansvar så står man till svars för detta, säger Leif Östling, ordf Svenskt Näringsliv.
– Generellt måste man utkräva ansvar när allvarliga fel begåtts, precis som i företagsvärlden, säger finansmannen Christer Gardell.
– Jag tycker det är en tragedi. Regeringen har inte tagit ansvar, utan istället pekat på en före detta statssekreterare, säger finansmannen Sven Hagströmer.
– Att utkräva ansvar är helt rätt, säger Per Lindberg, vd Billerud.
– Det här är så allvarligt att Alliansen måste reagera. När man ser bristerna på koordination är det genant, säger Johan Andersson, vd industrikoncernen Mellby Gård.
– Det är viktigt att Sverige har ett ledarskap som fungerar och det har regeringen inte visat prov på, säger styrelseproffset Mariana Burenstam Linder.
Så vad ska statsministern göra. Utifrån vad man presterat borde han avgå. Sverige behöver nytt ledarskap som begriper att regeringsmakten inte är en lekstuga där man kan komma undan med att säga att man inte blivit informerad.
Men Socialdemokratin har i sitt DNA en osviklig vilja att regera. Det ger goda löner och möjlighet att hålla ihop partiet. Därför är min gissning, så här två timmar innan statsministerns ska framträda, att han accepterar oppositionens krav och fått in avskedsansökningar från de aktuella statsråden. För att visa handlingskraft borde han ha tre namn på deras ersättare. Tre nya statsråd.
Så skulle en maktspelare av rang agera. Då är den akuta krisen över. Eftersom man ändå har medierna på sin sida, ger man dem chansen att imponeras av regeringens dådkraft.
Men vad innebär tre nya statsråd för att ändra den grundläggande ansvarslöshetskulturen inom statsförvaltningen? Inte mycket.
Nu kommer ju skandalerna inte att försvinna. KU-utredningen innebär att inkompetensen  inte kommer att glömmas bort.  Att generaldirektörer på sina myndigheter beslutar att bli kriminella och bryta mot svensk lag, att statsråd struntar i att man får information om allvarliga säkerhetsläckage, att ledare håller sig borta från information om vad som händer i staten, det är attityder och mentaliteter som måste bort.
Ledare är alltid ansvariga och måste vara så nyfikna och intresserade av den verksamhet man leder, att man vet vad som händer.
Hur ska vi få in den attityden i politiker och etablissemangets karriärister?
Det är den verkliga frågan. Skandalerna har blottlagt att bristerna finns, men kommer något avgörande förändringar att ske? Jag tvivlar.  
 

Veckans citat

Några ord ur nyhetsflödet. . .

Är det inte dags att starta debatt om hur förluster i offentlig välfärd kan undvikas?

NIMA SANANDAJI om vinster i välfärden i ny ECEPR-rapport

Lika föredömligt som public servicebolagen närmar sig frågor om nazismens brott mot mänskligheten, lika ofta tenderar SVT att trassla in sig i märkliga resonemang, relativiseringar och rena felaktigheter när kommunismens grymhet skall skildras. Att inslaget överhuvudtaget sändes visar hur låga kunskaperna om kommunismens brott är inom SVT. Det är ett allvarligt underbetyg för ett public servicebolag.

NYA WERMLANDS-TIDNINGEN i ledare om TV-dokumentär där svältkatastrofen i Ukraina avhandlas och Stalins roll marginaliseras

Sydsvenskan blåste efter Almedalsveckan upp det faktum att författaren Ann Heberlein framträdde på Sverigedemokraternas scen. Som om detta var en skandal. Det var det inte. Om det säger något om Heberlein, som kandiderar till riksdagen för Moderaterna i valet 2018, så är det väl att hon är modig nog att tänka själv i stället för att gömma sig bakom fasader.

CAROLIN DAHLMAN i ledare i Kristianstadsbladet

Och den här vresiga, grälsjuka, misstrogna stämningen är ett varningstecken. Den kortsluter konstruktiva samtal och skapar nidbilder. Den fräter hål i själva samhällsgrunden. Och den är dessutom förbannat trist.

JOHAN HAKELIUS i ledarkolumn i Fokus om debattklimatet där man blockerar och bojkottar snarare än samtalar

Games of Thrones: karaktärerna hämtade från Washington?

När det som blev världens mest populära TV-serie startade följde jag den inte, eftersom jag tycker det mesta av fantasy eller science fiction är skräp. Men underhållning som blir ett fenomen och som pågår år efter år måste man ju kolla upp.
Måste medge att George R. R. Martin verkligen har skapat en speciell värld och inte minst en egen moraliska dynamik. De onda vinner ofta, vilket strider mot den lättsamma underhållningens vanliga upplägg. Huvudkaraktärer dör oväntat. Brutalitet är ofta framgångsrikt. Svaghet är alltid förödande, om man inte har en stark beskyddare. Det är en darwinistisk värld.
Och – skrämmande nog – dit vi verkar vara på väg i den verkliga världen, (även om de onda i verkligheten alltid framställer sig som goda – verkligheten är ju mer komplex än den uppdiktade).
Kanske är det därför denna dystopi blivit så omåttligt populär. Den ligger i tiden.
Och Fox News-producenten Steve Kurtz tycks känna igen sig. Inför 7:e säsongens premiär  i dagarna har gjort en dråplig jämförelse mellan karaktärerna i tv-serien med makthavare och kändisar i Amerika, Washington edition.
*
Cersei Lannister – någon som bröt ner det gamla maktsystemet och chockerande steg till högsta makten: Donald Trump
.
.
.
.
.

Daenerys Targaryen – en blondin som trodde att högsta makten var hennes födslorätt och som gör allt för att nå makten: Hillary Clinton
.
.
.
.
.

Stormäster Pycelle – en gammal viktigpetter som pratar och pratar, men som förlorar när han utmanar en viljestark kvinna: senator Bernie Sanders
.
.
.
.
.

Hodor – en lojal medarbetare som har problem att uttrycka sig: Vita husets pressekreterare Sean Spicer
.
.
.
.
.

Jaime Lannister – en biträdande befälhavare som må undra vad han givit sig in på: vicepresident Mike Pence
.
.
.
.
.

Jon Snow – en ledare som försvinner men återkommer, inte för att försöka nå toppen utan för att varna om något han tror är än större: förre vicepresidenten Al Gore
.
.
.
.
.

Jorah Mormont – rådgivare till drottningen, men som blivit förvisad och radioaktiv: Bill Clinton
.
.
.
.
.

Kung Joffrey – någon som gillar att visa upp avhuggna huvuden av fienden: CNN-programledaren Kathy Griffin (som arrangerat bild där hon håller Donald Trumps blodiga och avhuggna huvud – som skämt)
.
.
.
.
.

Lady Brienne – den starkaste kvinnan och som inte tycker gender behöver nämnas: Serena Williams
.
.
.
.
.

Littlefinger – en man som sprider rykten i hopp om kaos: underrättelseagenten Christopher Steele som skrev falsk dossier om Trump
.
.
.
.
.

Lord Varys – bär lång rock, utövar makt men vet inte på vilken sida han står: HD-domaren Anthony Kennedy
.
.
.
.
.

Mance Rayder – a ledare som hatar muren som separerar hans folk från fördelarna på andra sidan: Mexikos president Enrique Pena Nieto
.
.
.
.
.

Melisandre – en kvinna med mystisk bakgrund som inte tror på att ta några fångar: senator Elizabeth Warren
.
.
.
.
.

Berget – en jätte till man som föll i strid men kom tillbaka för att göra än större skada: sparkade FBI-chefen James Comey
.
.
.
.
.

Nattens konung – ledare med kall, spöklik blick som kan störta allt i en apokalyps: Vladimir Putin
.
.
.
.
.

Ned Stark – en soldat som syntes ha befälet men hans rättspatos blev hans fall: John McCain
.
.
.
.
.

Septa Unella – en högt uppsatt kvinna som förföljer mäktiga personer och säger ”skäms, skäms!”: Nancy Pelosi
.
.
.
.
.

Sansa Stark – en attraktiv dotter uppväxt i lyx och ser ut att vara osjälvständig men visar sina förmågor: Ivanka Trump
.
.
.
.
.

Stannis Baratheon – brodern till en tidigare ledare som trodde att högsta positionen tillhörde honom men misstog sig: Jeb Bush

Medierna vilseleder om Rysslandskontakter

Försöken till sensationsmakerier om Trump och ryska spåret fortsätter i oförminskad styrka. Energin i kampanjen är rent politisk: man vill sätta dit president Trump, till vilket pris som helst – även sin egen undergång i förlorat förtroende hos allmänheten.
Innan vi går in på de nya turerna, låt oss slå fast fakta:
1) Ja, ryska aktörer försökte digitalt infiltrera amerikanska valet, men misslyckades i allt utom på en punkt: man lyckades hacka sig in på ledande demokraters mejlkonton eftersom de struntade i IT-säkerheten.
2) Inget som helst samarbete mellan Trump-kampanjen och ryska aktörer har bevisats, men självklart har republikaner träffat ryssar i det som är normalt utbyte i amerikanska huvudstaden.
Inget annat finns. Än, vill Trumphatarna lägga till. Man fortsätter leta frenetiskt och lägger all annan nyhetsbevakning åt sidan.
Men den nya ”skandalen” med Donald Trump Jr då? Han har ju träffat en ryss!!!! Behöver man säga mer?!!?
Jo, medierna borde inte göra nyhet av det, eftersom det inte är något utöver den normala jakten på information under en presidentvalskampanj. Och om man gör nyhet av det, kunde man lika gärna spekulera om Hillary Clintons agerande med ryssar.
I USA Today konstaterar säkerhetsexperten James Robbins i Donald Trump Jr. was within his rights to meet with Russian lawyer, att Trump Jr hade kontakt med den ryske advokaten eftersom han trodde hon kunde nå klarhet i skumraskaffärer som Hillary Clinton haft i hennes och maken Bills stiftelse.
Robbins skriver att den ryska advokaten utlovade information om olagliga kampanjbidrag till demokratiska partiet. Det antogs också att hon kunde ha uppgifter om den skumma uranaffären 2013, då ett ryskt bolag tilläts ta kontrollen över en femtedel av allt uran producerat i USA medan miljontals dollar flöt in i Clintons stiftelse från Ryssland och till Bill Clinton personligen.
Alltså: mötet handlade inte om valmanipulation. Försöken att i medierna knyta Trump till Ryssland kan vara en mörkläggningsaktion av Barack Obama och Hillary Clinton för att dölja mindre populärt samröre mellan Obama-administrationen och Ryssland.
Det är en hypotes som medierna borde granska. Men det gör man inte. Medierna är ensidigt knutna till ett parti i USA och går deras ärenden.
Hur ska man annars förklara varför obekräftade uppgifter och lösa ”misstankar” når nyhetsrapporteringen, medan hårda bevis och källkritiskt granskade fakta lyser med sin frånvaro i massmedierna?
Medierna ska naturligtvis granska makthavare, men då båda sidor. Och man borde inte publicera någonting förrän man har fakta. Lösa spekulationer och konspirationsteorier är inte nyheter, det blir partisk desinformation och propaganda.
Tyvärr sväljer svenska medier de amerikanska mediernas fejkade nyheter utan någon kritisk granskning. Därmed dras de med i fallet i förtroende hos allmänheten – deras enda riktigt viktiga kapital. För mig är det obegripligt att man för kortsiktigt sensationsmakeri är villiga att offra sitt långsiktiga förtroende.

Citybanan: 17 miljarder, tidsvinst 0 minuter

Jag åkte från Trångsund idag, med pendeltåg till Vasastan. Förr åkte man då till Karlbergs station. Det tog 23 minuter med den gamla sträckningen via centralstationen. I dag, med nya citybanan, skulle det enligt tidtabell ta… 24 minuter till Odenplan. Men tåget var försenat, så det blev 6 minuter till.
Förr sa man ofta att förseningar i pendeltågstrafiken berodde på att pendeltågen samsades med fjärrtågen om spåren. Det blev trångt.
Men sedan man satsat 17 miljarder på nya spår tar det längre tid att åka! Spåren är exklusivt för pendeltrafik, ingen annan är i vägen, ingen korsar spåren, ingenting hindrar tågen, ändå går det nu långsammare.
Det är symptomatiskt. Av någon anledning tar järnvägstrafik allt längre tid. Bättre teknik tycks alltid resultera i sämre service…
Efter att man dagen före Midsommarafton kapat fel kabel och det blev totalstopp i trafiken, ställde SJ:s vd Crister Fritzson ett antal krav till generaldirektören för Trafikverket, Lena Erixon. Ett huvudkrav var att det måste gå snabbare att leda om tåg på andra spår vid störningar.
”I dag kan det ta en timma när det borde gå på några minuter, vilket var fallet för omkring tio år sedan. Det är inte rimligt att tåg som är beredda att köra blir stående i timmar bara för att administrationen inte fungerar snabbare”, säger SJ:s presschef Niclas Härenstam till DN.
Återigen: saker som förr tog minuter tar nu timmar, när det kommer till svensk järnvägstrafik.
Förklaringen är att inkompetensen att driva järnväg växer i takt med att de som kan hantverket försvunnit. När Banverket slogs ihop med Vägverket, tog sistnämnda myndighetens folk alla chefsposter eftersom de var den större myndigheten. Det är asfaltsläggare som driver järnväg, sa en gammal järnvägsarbetare till mig för en tid sedan. Det är därför det ständigt är signalfel, nedrivna kontaktledningar och tåg som inte kommer iväg när tidtabellen inte kan följas. Ingen som kan järnväg sköter den.
Det är en anledning till att jag ändrat mig om höghastighetståg, och säger nej. Sverige premierar inte längre kompetens. Miljarderna skulle rulla, men någon snabbjärnväg skulle det inte bli. Vi har fått det som i Grekland, odugliga projekt som aldrig blir klara eftersom de som kan hantverket skjuts åt sidan för dem som snackar strunt men har kontakter eller rätt kvoteringsgrunder.
Jag hoppas att tidtabellerna för pendeltågen genom Stockholm verkligen visar på tidsvinster till hösttabellen, då man kört in banan. Men säkert är det inte.

Mitt samtal med Ann Heberlein

Jobbar för fullt i Almedalen. Hade ett spännande samtal igår med Ann Heberlein, doktorn i teologi och lektorn i etik vid Lunds universitet. Hon är alltid aktuell, men just nu särskilt aktuell med boken Den banala godheten.
För Samtidens räkning frågade jag henne om tillståndet i landet, ett samtal som också spelades in och finns som video: Heberlein vill se mer eget ansvar.
Om alla kunde erkänna den beskrivning Heberlein ger, skulle svensk politik bli så mycket mer effektiv. Istället förnekas verkligheten och någon sorts utopisk dröm är rättesnöre för de flesta partiers agerande.