Såg den omtalade pjäsen på Göteborgs stadsteater igår. Och jag ger en positiv recension i Samtiden: Jihadisten speglar viljan att fly verkligheten.
Är själv förvånad över hur tänkvärd den kontroversiella pjäsen är. Kanske inte på det sätt de medverkande tänkt sig. Men jag tycker den speglar något djupare än bara förortsproblem. Så här:
Unga med självförhärligande ambitioner om att bli rik, känd och lycklig, kan alla bli ”kränkta” av att på arbetsförmedlingen höra att man borde börja jobba som assistent på äldreboende. Ska jag – jag! – torka skit på äldreboende. Aldrig!
Skillnaden är hur de unga tolkar denna påhittade kränkning av egot. En svensk ungdom är en del av det svenska samhället och tar ”kränkningen” personligt, som riktat enbart mot mig. För den med invandrarbakgrund kan kränkningskänslan omvandlas till något kollektivt, inte specifikt mot mig utan mot ”sådana som mig”, dvs vi som inte är svenskar.
I kollektiviseringen av påhittade kränkningar – för det är självfallet ingen kränkning att erbjudas betalda, men föga glamorösa arbetsuppgifter – ligger en sprängkraft som jag inte tänkt på innan jag såg den här pjäsen. Invandrarungdomar kan kanalisera sitt missnöje (med att inte ha blivit stormrik kändis vid 19 år) på samhället – det svenska samhället – på ett sätt som inte unga med välförankrad identitet i samhället kan göra. I grupp blir offerrollen så mycket starkare. Offerrollen växer och blir identiteten.
Trevligt att få skriva en positiv recension, även om det handlar om mindre trevliga sidor av vår tid…