Igår var förre finansministern Anders Borg gäst i SVT:s timslånga intervjuprogram Min sanning. Först måste jag bara säga att det är så förbaskat skönt att se ett program som får ta tid och där den intervjuade får tala till punkt eller i varjefall snacka som i ett vanligt samtal. Det är public service på riktigt.
Det är också befriande att höra någon som kan sin sak. Jag är så trött på alla dessa hurtiga ansikten som ingenting särskilt har att säga, men som ständigt fyller radio, TV och tidningar.
Anders Borg kan sitt ämne. Han ser sig som ekonomen och experten som några år gick in i regeringen och skötte statsfinanserna. Inte som politiker som måste älska att möta allmänheten. Även om han, kanske tack vare denna ovilja att snacka strunt, blev mycket populär.
Vi behöver naturligtvis politiker som vill och älskar att möta väljarna och övertyga dem. Men vi får inte glömma att sakkunskap också är viktigt.
Men alla gånger räcker inte sakkunskap i politiskt ledarskap. Intressantast var att höra hur Anders Borg ångrar den migrationspolitik som alliansregeringen förde. Han fick frågan om det var rätt att med Miljöpartiet 2011 ytterligare öppna dörrarna för fler anhöriginvandrare och låta barn till papperslösa gå i skolan. Var det rätt väg?
– Det har ju visat sig bli väldigt kostsamt. Hade vi vetat att det skulle komma en miljon människor till Europa, då skulle man ju inte gått i den riktningen. Då skulle man ju redan tidigare tittat på hur man kunnat strama upp regelverken.
– Situationen 2015 var ohanterlig. Det är en fördel att regeringen nu gjort det.
– Miljöpartiet har en extrem uppfattning i frågan som inte fungerar i praktiken. Då hade det varit bättre att göra upp med Socialdemokraterna.
– Vår första reaktion ska vara att hjälpa. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom under 2015. Sverige ska göra vad vi kan. Men vi måste ha ordning runt våra gränser, vi måste klara av mottagandet och det måste fungera ute i kommunerna.
– Vi har en positiv syn på det humanitära ansvaret. Men det finns en gräns för hur mottagning kan fungera. Det måste man ha en realistisk syn på. Det medför väldigt stora kostnader, inte minst. Det måste vägas av som allting annat.
Anders Borg menar att situationen förändrats. Det är ju ett sätt att smita undan. Vi har haft invandringsminister sedan 1970-talet. Invandring är ingen ny fråga. Förr fanns en restriktiv politik, som gradvis har luckrats upp, för att kulminera med Reinfeldts öppna-era-hjärtan.
Här agerar Borg som om han bara var ett rö i vinden som inget kunde göra. Bilden av Borg som den noggranne ekonomen försvinner och han framstår plötsligt som vilken amatörpolitiker som helst som slarvigt skyller på att han blev överraskad av att miljontals människor kommer om man öppnar portarna på vid gavel till världens mest generösa välfärdssamhälle.
Hur kunde det vara en överraskning?
En enklare ekonomisk prognos än den går knappast att göra.
Tydligare incitament finns ju inte, än att lämna civilisationer där man dödar varandra och lever i elände, för att komma till ett land där man får allting gratis och dessutom kan skälla ut värdarna för att vara rasister om de inte ger mer.
Hur kunde den incitamentsstrukturen undgå Anders Borg?
Positivt är ju att han nu säger att det finns en gräns. Anhöriginvandringen beräknas de kommande åren resultera i en halv miljon nya migranter, om reglerna inte ändras. Det är långt fler än vad som kom 2015.
Men precis som alliansen var 2011, verkar S-regeringen nu stå handfallen. Och när nuvarande finansminister Magdalena Andersson avgått kommer väl också hon att sedan sitta i intervjuer och säga att hon inte förstod att en ny migrantvåg av anhöriga skulle få dramatiska konsekvenser för svensk ekonomi.
De gamla partierna är hela tiden fem-tio år efter i tanke, analys, insikt och beredskap. De kommer hela tiden fram till slutsatser när allt redan hänt.
Denna saktfärdighet gör mig irriterad, milt uttryckt.