Få medier har utkorat en vinnare i gårdagnattens första utfrågning av amerikanska presidentkandidaterna i NBC. Det betyder, med de vänstervinklade medieklimat vi har, att i vilket fall ingen kunde med att ens försöka utse Hillary Clinton till vinnare.
Många röster skäller på programledaren för att han inte ställde tuffare frågor, och att fler frågor underförstått skulle missgynnat Donald Trump. Men faktum är att Trump fick dubbelt så många frågor att besvara, därför att Clinton var så långrandig att varken programledaren eller publiken fick tid att ställa särskilt många frågor till henne.
Två omdömen om utfrågningen skulle jag vilja lyfta fram, eftersom jag instämmer i dem.
Det är utmanarens fördel: kandidaten som har gjort mindre på riksnivå har mindre att försvara och hans hoppfulla löften tyngs i mindre grad ner av vad han tidigare gjort i politiken.
Byron York, Washington Examiner
I USA är det vanligt att den minst erfarne politikern vinner presidentval. Bill Clinton vann 1992 över George Bush senior (den senare hade årtionden av erfarenhet på riksnivå, medan utmanaren ingen alls), George W Bush vann 2000 över Al Gore (den senare vicepresident i åtta år), Barack Obama vann 2008 över först Hillary Clinton inom partiet och sedan John McCain (de båda senare med lång erfarenhet, medan Obama hade ett litet ynka år i senaten).
Denna starka efterfrågan på förnyelse är en kraft vi i Europa har svårt att ta in.
En annan aspekt som utfrågningen tydligt visade, var de enorma skillnaderna i personlighet som årets presidentkandidater står för.
“Donald Trumps teflonpersonlighet är fortfarande vinnande.”
Carl Johan von Seth, Dagens Nyheter
Ja, medan Clinton var långrandig med inövade svar och defensiv i sitt försvar av sig själv, framstod Trump som spontan, gav korta svar, skämtade – och gav löften som etablissemangen skakar på huvudet åt.
Jag förstår varför personer på mäktiga positioner är oroliga över en Trump-seger. Han lovar nämligen att rensa ut i Washington. Alla “experter” sitter löst. I utfrågningen gick Trump hårt åt de generaler som fullföljt Obamas politik. Trump skaffar sig inga vänner i etablissemangen genom att tala om att han tänker sparka dem. Trumps mest kända fras från TV är “You’re fired!!”
Detta bör vi som mediekonsumenter komma ihåg när vänstermedia med entusiasm ger dessa mäktiga, som är oroliga för sin egen position, stort utrymme att kritisera Trump.
Att Clinton ljuger diskuteras inte, eftersom det är så uppenbart. Däremot fortsätter anklagelser att framföras om att Trump gör det. Efter utfrågningen menade många medier att Trump kom undan med sin lögn om att han var emot Irakkriget 2003.
Anklagelsen bygger på ett kort uttalande i ett underhållningsprogram, Howard Stern Show, från 11 september 2002. Programledaren frågar Trump, “Är du för en invasion av Irak?” Trump svarar tvekande, “Yeah, jag antar det. Jag önskar man gjort det korrekt den första gången.”
Trump syftar på Kuwaitkriget 1991, då koalitionen som körde ut Iraks armé från Kuwait stannade utanför Bagdad och lät Saddam Hussein sitta kvar (och mörda miljoner åren därpå).
Trump var i detta sammanhang inte uttalat emot kriget, men knappast en förespråkare. Detta samtidigt som Clinton utförligt argumenterade för Irakkriget vid denna tidpunkt och röstade för kriget i senaten.
Så här kommer valrörelsen att se ut. Medierna gör allt för att kasta skit på Trump, medan Trump har en teflonpersonlighet som hittills skyddat honom från att skiten fastnar.
Frågan är hur denna valkampanj, som mer ser ut att bli en kamp mellan Trump och medierna än en valrörelse mellan Trump och Clinton. Hon står där i kulisserna och hostar. Om medierna lyckas fälla Trump, kan hon stiga fram som segraren.