Med allt fler människor ur olika kulturer blir det viktigt att vi medvetandegör sådant vi förr inte behövde tänka på, eftersom det då var så självklart. Ingenting blir omedelbart självklart när många kulturer blandas. Genom att tydliggöra normer så som vi uttolkar dem i Sverige kan ökad tydlighet och minska risken för konflikt.
I vanliga fall brukar vänstern vara normkritisk och vilja bryta sönder seder och bruk, men i DN försvarar för ovanlighetens skull kolumnisten Lena Andersson normerna och kritiserar feminister.
Hon gör det dock genom att försvara muslimska trenden att kvinnor bär burkini, dvs badar fullt påklädda. Det är som att etablerade kulturpersonligheter alltid måste försvara någon del av politiska korrektheten…
Andersson vänder sig mot att burkini skulle inverka negativt på övriga strandbesökare genom att normen förskjuts om hur avklädd man bör vara. Att burkinibärarna ges ansvar för att bikinibärarna inser hur lite de har på sig, anser Andersson vara absurt eftersom fria människor får tåla denna konkurrens mellan tecken. I DN-kolumnen När normkritiken går snett skriver hon vidare:
När handlingar och yttranden som inte tvingar någon till något ändå anses göra andra ofria genom att de normerar, och när inget mänskligt handlande förmodas vara rimligare och essentiellare än något annat utan allt är godtycke, när andras klädsel och livsval innebär våld på det egna utrymmet, då blir det svårt att leva, ty då är var och en underkastad alla andra. Det som återstår är att låsa in sig i varsin ljudisolerad cell för att inte påverka någon.
Jag instämmer i att normer sitter djupare, att vi inte borde vara så ängsliga och kan hålla fast vid svenska seder och bruk även när nyanlända uppträder annorlunda. Men är det inte så att den officiella integrationspolitiken kräver av medborgarna just det Lena Andersson kritiserar?
Innebörden av integration är, enligt den uttolkning som regeringar och myndigheter tillämpat sedan årtionden, att svenskar ska ändra sig lika mycket som nyanlända behöver göra. Det har varit officiell politik. Annars hade man talat om assimilering. Det ordet gör klart att svenska normer är överordnade och vägledande.
Fortfarande är det inte accepterat i etablissemangen att tala om assimilering, även om man försöker dölja och tona ner den uttolkning av integration man så länge tillämpat. Varför kan inte de gamla partierna tala om var de står nu? Varför börjar de inte tala om assimilering, om det är så som Lena Andersson resonerar, absurt att underkasta sig andra kulturers uttryck före sin egen?