I Tvärdrag, unga socialdemokratins idétidskrift, är temat ”feministisk utrikespolitik”. Hög floskelvarning måste utfärdas, men ett och annat intressant skrivs. Agnes Kauranen gör en tänkvärd analys där hon konstaterar varför generös flyktingpolitik inte är populär bland arbetare:
Men om socialdemokratin utgår från de mänskliga rättigheterna i sin argumentation förlorar vi många ur arbetarklassen på vägen. Socialdemokratin behöver i så fall politisera de mänskliga rättigheterna och ställa dem i relation till den historia som vi ständigt måste berätta om klassintresse.
Jag solidariserar mig med kvinnor i Bangladesh för att [de] underbetalas, men jag vägrar tycka synd om dem. Diskursen kring mänskliga rättigheter (…) landar ofta fel. Att tycka synd om de som har det sämre än en själv gynnar aldrig arbetarklassen.
En insikt som få i debatten besitter, inom både vänster och borgerlighet. Vi kan inte hålla på att tycka synd om allt och alla runt om i världen. Det är ju, faktiskt, ett överklassperspektiv.
Men det Kauranen inte svarar på är varför vi i Sverige ska göra oss ansvariga för hur kvinnor i allmänhet och flyktingar i synnerhet lever på hundratals mil bort, långt utanför vårt politiska inflytande. Den klasskamp hon söker inspiration i kännetecknas av att den utförs lokalt på plats. Den borde utföras bland de människor som berörs i Bangladesh och annorstädes. Varför flytta den bangladeshiska klasskampen från Bangladesh till Sverige? Varför ska svenska arbetare göras ansvariga för samhället i Bangladesh?
Klasskampen handlade om att skapa jämlikhet i det egna samhället, inte i något annat samhälle. Samma sak borde självfallet gälla för Bangladesh med flera. Den svenska arbetarrörelsen krävde aldrig, inte ens när svält förekom för drygt hundra år sedan, att andra länder skulle skicka sina resurser till Sverige för att försörja arbetarna.
Detta med att inte tycka synd om och se ner på andras förmåga är rätt — också globalt. På samma sätt som vi utvecklat vårt land genom inrikespolitisk utveckling, måste andra länder göra detsamma.
Skälet till allt elände vi ser är att dessa länder inte tar ansvar för att skapa bättre villkor för den egna befolkningen. Bara när dessa länder skaffar sig förnuftiga ledare kan man vända utvecklingen. Hur mycket vi i Sverige än skulle tycka synd om andra, kan vi inte rädda världen. Det kan bara dessa folk göra själva.
Vi i väst bidrar med vår tekniska, vetenskapliga och medicinska utveckling oerhört mycket till övriga världens utveckling. När det gäller att skapa jämlikhet måste de faktiskt ta sig själva i kragen.