Kulturvänstern är plötsligt emot provokationen

Så länge konstnärer hade tydligt kommunistiska och vänsterextrema budskap var all form av provokation, som att klottra och slå sönder tunnelbanevagnar, hippa, kul och viktiga. De som protesterade stämplades som inskränkta torrbollar som inte förstår hur viktigt det är att provocera. Provokationen var konstens och kulturens livsluft, sa kulturvänstern.
Men nu låter det annorlunda. Nu är samma kulturvänster ständigt kränkt och vill stoppa och censurera allt som kan uppfattas som provokativt.
Ja, kulturvänstern gav sig senast på 40-50 år gamla tecknade barnböcker av Jan Lööf. Förlagets nervvrak till redaktörer vågar inte göra nytryck trots att hans böcker är mycket populära. Man är så rädd för kulturvänstern att man slutar vara förlag som ger ut böcker folk vill köpa (och kom ihåg att det svenska språkområdet är så litet att det är ytterst svårt att få lönsamhet i bokutgivning). Men kulturvänsterns makt är stor och deras högljudda kränkthet ännu större.
Ett annat exempel är konstnären Makode Linde och hans utställning ”Negerkungens återkomst” i kulturhuset på Sergels torg i våras. Personal protesterade, man kände sig kränkta och anmälde utställningen till diskrimineringsombudsmannen. Allt för att Linde använde n-ordet som en provokation mot vänsterns identitetspolitik.
Svenska Dagbladet har en intressant pod, konstliv, om detta där Clemens Poellinger säger:

— Vi genomgår ett kulturpolitiskt experiment där man upphöjt identitetspolitik till offentlig kulturpolitik i och med Miljöpartiets stora inflytande.

Istället för provokation är det nytt mode att i identitetspolitikens namn leta efter ting att vara kränkt över. Det har hittills resulterat i en mängd krav på censur. Jag väntar bara på att kulturvänster ska börja anordna bokbål på Sergels torg där man bränner upp Tintin, Lööf-böcker, Lilla Hjärtat och allt annat som de stämplar ut som kränkande mot deras rättfärdighet.

Rulla till toppen