Det finns undantag. Personer i den yppersta eliten som ser verkligheten. Visserligen före detta chefredaktör i Dagens Nyheter, men ändå. Hans Bergström skriver några sanningens ord i Dagens Industri, Den politiska fegheten hotar Sveriges framtid:
Etablerade krafter, och de partiknutna ideologerna, ägnar sig åt verklighetsflykt. De tror att de snart kan fly flyktingfrågan, med dess konsekvenser. De tror att de kan välja den tid de lever i. (…) Men Katrine Marçal har rätt. ”Man väljer sällan sina politiska projekt.” Migrationskrisen har ändrat villkoren för allt i politiken, för åratal framåt.
Det gäller skolan – där i ett slag ökningen av elever i grundskolan har fördubblats i en situation av svår lärarbrist. Det gäller sjukvården, med undanträngningseffekter som sprids bland svenskar som betalt skatt hela sitt liv. Det gäller bostadsmarknaden. Det gäller svårigheten att få arbete för många invandrare från Mellanöstern och Afrika, med gigantiska effekter för de offentliga finanserna. Det gäller växande terrorrisker (den senaste vågen av asylsökande rymmer enligt Säpo flera hundra personer som kan vara beredda till liknande terrordåd som i Paris) och brottslighet i spåren på folkvandringen (den svenska staten har gjort sig så svag att den inte ens förmår skicka tillbaka 800 unga män från Marocko som olovligt vistas i Sverige som gatugäng).
Allt, kort sagt, påverkas på avgörande sätt. Det finns i grunden bara en stor fråga: migrationen och dess konsekvenser. Den kan inte väljas bort.
Bergström undrar om det krävs ett terrordåd i Sverige liknande i Paris och Bryssel för att politikerna ska vakna.
Men sedan vill Bergström se en stor regering med M och S. Det tror jag inte alls är svaret.
Istället för islamistiskt terrordåd kan svenska folket tvinga fram ett uppvaknande genom en annan sorts chock: sluta sympatisera med de gamla partierna som sover. Då kommer opinionsmätningarna att tvinga både rödgröna och blå partier att vakna, av ren och skär överlevnadsinstinkt.
Jag tror på demokratin därför att dess starka kärna inte alls är partier och politiker, som många tycks tro. Nej, kärnan är väljarna. Medborgarna som lever sin vardag i verkligheten och ser att allt nu går åt helvete. Allt medan politiker snackar strunt som om det fortfarande var 1990-tal. I ett sådant läge kommer väljarna att rätta till problemet, även om demokratiska omsvängningar sker långsamt så kan de ske grundligt.