Ingen tid för drömmare (S)

I Expressen läxar Ann-Charlotte Marteus upp statsministern, Låtsas inte att du är solidarisk, Löfven:

Och så kom det: ”Men det viktigaste av allt är ju att vi gemensamt gör det möjligt för varandra att jobba.”
Gör vi? Vad är det för ”vi” statsministern talar om här? Vad är det för kollektiv som ”gör det möjligt för varandra att jobba”? Jo, det är en begränsad grupp: Vi som redan har ett jobb eller som åtminstone är anställningsbara. (…) Men det finns ett Sverige bortom Stefan Löfvens ”vi”. (…)
Socialdemokraterna ska inte låtsas att de värnar jämlikheten i Sverige när de slåss för höga ingångslöner. De värnar jämlikheten mellan oss anställningsbara. Och de tänker bort resten.

Regeringsduglighet kräver att man ser verkligheten som den är. Om man inte vill sänka lönerna, finns en annan väg: att sänka skatterna. Lågavlönade borde inte betala skatt innan man kan försörja sig själv på sin inkomst. Grundavdrag borde höjas. Arbetsgivaravgiften borde sänkas och rensas från den del som är skatt och inte försäkringspremier.
Det är ett alternativ för att göra det billigare att anställa. Men inte heller det vill ju Socialdemokratin. ”Sänkta skatter” klingar illa i deras öron. De associerar inte sänkta skatter med ökad egenmakt för lågutbildade, utan till ”egoistisk högerpolitik”.
Men man kan verkligen fråga sig vem som är egoistisk i detta ärende. För mig är Löfven och Socialdemokratin de största egoisterna som vägrar se verkligheten utan lever kvar i rosa drömmar från en tid som inte längre finns (och nog aldrig funnits).