Alla experter och kommentatorer hade hånskrattat om någon i höstas sagt att affärsmannen Donald Trump och socialisten Bernie Sanders skulle vinna stort över de etablerade presidentkandidaterna i New Hampshire. Men det är vad som hände i natt.
Aldrig har jag sett någon valrörelse i något land där de etablerade politikerna har åkt på så mycket stryk som guvernörer, senatorer och tidigare ministrar gör i USA just nu. Folk verkligen avskyr det vanliga politiska spelet där politiker småljuger, manipulerar och smiter undan de stora frågorna. Väljarna vill ha fräscha och obefläckade personer som inte alls deltagit i och som inte spelar detta smutsiga spel.
Donald Trump fick 35 procent av väljarna och en gigantisk segermarginal till övriga åtta kandidater. Tvåan, guvernör John Kasich (uttalas KAY-sik) fick 16 procent. En stor fördel för Trump är att ingen etablerad kandidat lyckas slå sig fram som ensam utmanare av Trump.
Jag trodde senator Marco Rubio skulle ta den positionen efter Iowa förra veckan, men han gjorde bort sig i helgens debatt där han framstod som alltför ung och oerfaren. Nu fortsätter de etablerade kandidaterna att främst skjuta ner varandra, vilket gynnar Trump.
Om Trump fortsätter gå bra i South Carolina 20 februari börjar det banne mig likna som en presidentkandidatur på riktigt.
På demokraternas sida krossade Bernie Sanders den allra mest etablerade av alla presidentkandidater, Hillary Clinton, med 60 procent mot 38 procent. Clintons valmaskin kan dock skramla igång när primärvalen kommer till delstater med stor andel minoriteter. Hon har resurser att komma igen, och hon har bara en motståndare att ta sig an. Clinton har bättre chanser än någon annan etablerad politiker att ändå till slut vinna.
Men visst vore det intressant om Trump stod mot Sanders i höstens avgörande val om vem som ska flytta in i Vita huset. Det skulle bli ett mycket tydligt val mellan frihet och socialsm, mellan tilltro till människor och tilltro till statligt förmynderi.