Dog Socialdemokratin med Olof Palme?

Den 28 februari är det 30 år sedan statsminister Palme sköts på Sveavägen i Stockholm. Jag var den helgen tillbaka i Göteborg för att vara med på planeringsmöte med styrelsen för Göteborgs CUF-distrikt. Vi talade inte om Palme, utan om vem som skulle bli statsminister nu. Medierna spekulerade i Kjell-Olof Feldt eller Ingvar Carlsson. Det blev den senare.
Ingenting sades om Palme och hans roll bland det 10-tal politiskt aktiva ungdomar som samlades dagen efter statsministermordet. Vi lade honom omedelbart till handlingarna. Utan ett ord åt varken det ena eller andra hållet. Jag har tänkt på det senare. Vi var unga motståndare till Palme men hade inga märkvärdiga känslor till honom, allra minst de som medierna försöker mana fram om att alla svenskar grät av sorg, eller hatfyllt gladde sig åt mordet. Nej, han var bara en ovanligt grälsjuk politiker.
Jag tror det beror på att den röda revolutionärsluft som drog fram över världen på 1970-talet hade svalnat 1986. Då blåste Margaret Thatchers liberalkonservativa vindar som dömde ut den röda politiken med större energi än de röda kunde uppvisa vid denna tid. Palmes glansdagar var sedan länge över. Han hade visserligen vunnit valet året innan, men det var mer av gammal vana och på grund av internt borgerligt tjafs än av egen lyskraft. Den bilden förstärks av Kjell-Olof Feldts biografi ”Alla dessa dagar”.
Att Palmes stjärna var dalande, vill man nu glömma bort.
Det gör också Daniel Suhonen när han skriver om arvet efter Palme i Expressen, där han är starkt kritisk mot partiets utveckling efter honom:

Dessa idéer om mördarens väsen krokar i med obestridliga fakta om själva mordutredningen, nämligen bilden av Sossestatens oförmåga att utreda och lösa brottet. För oavsett vilken mördare man önskar sig (…), så finner man det gigantiska utredningshaveriet. Polis och myndigheter misslyckas med brottsutredningens elementära delar och leder arbetet in på ett stickspår som förmodligen gör att mordet aldrig kommer lösas. Den smärtsamma sanningen är att oavsett vilken av lösningarna man väljer att tro på pekar nästan samtliga pilar i den politiska skuldfrågan inåt. Mot Sossesverige och dess politiska motsättningar.
Även om det var Christer Pettersson som kanske av rent misstag mördade landets statsminister, blev konsekvensen av mordet en ideologisk statskupp.

Suhonen bannar partiet för att ha släppt Palmes radikalism:

I stället förvandlades Palme snabbt till en del av arbetarrörelsens historia. En stilikon, på sin höjd framlyft som en symbol för solidaritet med tredje världen. Men om hans politiska idéer hade varit en medicin för en krasslig arbetarrörelse hade ledande företrädare märkt flaskan med ”ej för inrikes bruk”.

Palme var ingen messias, men:

… han stod upp för politiska idéer och ideal på ett sätt som ingen senare socialdemokratisk ledare har varit i närheten av. Han gav arbetarrörelsens folk självförtroende och mod.
Mordet på Palme innebar slutet för ett självständigt socialdemokratiskt tänkande. Den ersattes inte av någon ny socialdemokratisk idé, utan bara av en anpassning till nyliberalismen. Därmed kan man faktiskt säga att även om det var Olof Palme som sköts så var det socialdemokratin som mördades. Kvar stod en rörelse utan idéer och som berövats sin ledare.

Jag vill invända att detta redan var på väg att hända, och det hade hänt även utan statsministermordet. Palme kunde inte stoppa historien. De röda idéerna fungerade inte i en alltmer globaliserad värld. Redan före mordet tvingades man börja avreglera. Kjell-Olof Feldt beskriver i nämnda biografi om hur frånvarande Palme var kring den nya tidens krav, det liberala 80-talets vindar.
Feldt förklarade, om jag minns rätt, detta med en depression pga Guillous avslöjande om Harvard-stipendium åt äldste sonen. Men kan det inte lika gärna ha varit över en vilsenhet inför den nya tidens villkor, som Palme inte visste hur han skulle hantera? I så fall var Palme 1986 i samma sits som Stefan Löfven är idag.
Hade Palme kunnat finna en lösning i tiden för partiet, på samma sätt som Tage Erlander på 50-talet hittade ATP-frågan som ett sätt att bredda väljarunderlaget när arbetarna inte räckte? Hade partiet inte varit nere under 25 procent i opinionsmätningarna om Palme fått leva?
Om man utgår från den bild Suhonen målar upp — Palme som den röde radikalen — är det knappast troligt. Han hade stoppat det som ändå stoppades: en återgång inom partiet till folkrörelsesocialismen — istället för statssocialismen. Tänkare som Nils Karleby betonade på 1920-talet arbetarens plikt att förkovra sig och ta eget ansvar. Det var ur denna gren som kooperativen växte fram. Eget ansvar och egenmakt snarare än rättigheter från staten var ledstjärnor. Denna gren ströps till förmån för att enbart kräva rättigheter. Skyldigheter talade man inte om.
Jag tror det är försent för S att återknyta till denna folkrörelsesocialism. Deras väljare är nu matade med nappflaska av staten i 80 år. Ansvarskänslan har raderats ut. Man kräver sin rätt. Någon annan ska ge dem rätt. Någon annan ska ordna allt. Någon annan.
Men Palme hade inte mycket av folkrörelsesocialism i sig. Han hade i denna mening spelat varken till eller ifrån. Så nej, mitt svar är att Socialdemokratin inte dog med Palme. Men den var skadeskjuten redan innan mordet, och har hankat sig fram i en tid som inte passar den. Om den överlever framtida val är en öppen fråga.