Medierna ljuger, nu kommer revolten

I USA fortsätter diskussionen om varför Donald Trump, som är allt annat än politiskt korrekt, vunnit så stark respons i väljarkåren. I ny opinionsmätning har Trump en liten ledning över Hillary Clinton, om de ställs mot varandra i höst: 47-44 procent.
I Wall Street Journal skriver Daniel Henninger, Revolt of the Politically Incorrect:

Politiska korrektheten har inte uppstått på den fria marknaden utan kommer från en sorts amerikaniserad Maoism. Vänstern blir galen när någon hävdar att politiska korrektheten har totalitära rötter. Men PK-spelet har alltid handlat om anspråk på dominans: vi vinner, ni förlorar, acceptera det, anpassa er.
Men folk har inte accepterat det och de har aldrig glömt. För många väljare, kanske en majoritet, har deras erfarenhet av påtvingad politisk korrekthet i tal och tankar gött en bred misstro mot etablissemangen.
Vanligt folk anser att ledarskap innebär att man åtminstone erkänner att det finns andra åsikter än PK-vänsterns. Men institutioner som media, myndigheter, universitet och kongress har inte gjort det.
På något sätt har standardmodellen för presidentkandidater inte förmått möta väljarnas sociala alienation. Det är därför väljarna vänt sig till outsiders, kandidater som inte tillhör etablissemangen.

Henninger hoppas att någon ”valbar” presidentkandidat ska fånga upp denna revolt och vinna valet. Underförstått tror han inte att Donald Trump kan vinna, även om han hittills varit katalysatorn för revolten mot det politiskt korrekta.
Samma osäkerhet finns här hemma. Sverigedemokraterna är de enda som tagit människors oro på allvar och som inte gjort tvära kast i centrala politiska frågor. Kan de växa ännu mer och bli den aktör som utmanar den svenska ”maoismen” i medier, myndigheter och universitet? Eller kan något etablerat parti vakna och ta ledningen i en politisk kamp för att krossa vänsterns orättfärdiga dominans av det offentliga rummet och politiken?
Jag vet inte. Men något ligger i luften som får mig att tro att vi närmar oss ett stort skifte i politiken såväl i Sverige, Europa och USA. Den ”maoism” som Henninger beskriver har vuxit fram efter andra världskriget och efterhand helt kommit att dominera samhällsdebatten, även om väljarna valt regeringar av olika färger. Men denna epok går nu mot sitt slut, inte minst därför allt fler upptäcker hur verklighetsfrånvänd och utopistisk den är.
Det är svårt att konkret definiera det förtryckande i denna vänsterkorrekthet, men det är alltid lätt att avgöra om en politiker eller journalist är denna korrekthets mentala fånge eller inte. Om man har vår tids ”lilla röda” på hjärnan eller inte.
Om inget etablerat parti kastar sig av denna maoism är fältet fritt för Sverigedemokraterna. Och det räcker inte med enstaka röster i ett parti. Faktum är att Kristdemokraternas partiordförande och socialminister Göran Hägglund framfört flera tal som varit fria från vänsterns korrekthet. Men han hade inte sitt eget partifolk med sig. De fortsatte att vara vänsterkorrekta och ovilliga att utmana ”maoismen”. Därför har Kristdemokraterna inte lyft. Frågan är om Ebba Busch Thor kan få med sig partiaktivisterna.
Moderaterna borde varit det självklara partiet att utmana, men efter Gösta Bohman har man låtit sig i allt högre grad fångas in av korrektheten.  I takt med att vänstern förlorat slaget om marknadsekonomi eller planekonomi i näringslivet har Moderaterna släppt motståndet mot vänsterradikalismen: om arbetsmarknad, bostadsmarknad och migration — just de områden som nu uppvisar svåra brister och problem.
Moderaterna har blundat för att ”maoismen” tagit allt hårdare grepp om andra viktiga delar av samhället: medierna, myndigheterna och universiteten. Kan partiet under Anna Kinberg Batra hitta tillbaka till samhällskritiken på ett kulturellt och moraliskt plan eller är det bara pengar som räknas?
Revolten mot vänsterextremismens hegemoni har bara börjat. Frågan är vilka som kommer att leda den, nytänkande borgerliga partier eller Sverigedemokraterna ensamt?