Etablissemangens arrogans kan bli deras fall

I USA har uppstickaren Donald Trump vunnit stora framgångar i det inledande skedet av presidentvalrörelsen. Hos oss har Sverigedemokraterna i opinionsmätningar tagit över som största parti bland LO-medlemmar och bland män.
Under 2016 talar mycket för att utvecklingen fortsätter, om makthavarna i såväl USA, Europa som Sverige fortsätter agera lika arrogant som man gjort på senare år. Särskilt maktens växande förakt mot folket utgör grogrund för stora förändringar i hur väljarna kommer att rösta framöver.
I Atlantic skriver David Frum, America’s Immigration Challenge:

För många amerikaner – och européer – framstår det som vårdslöst att möta hatet i Mellanöstern genom att bjuda in fler därifrån till sitt eget land, och mer vårdslöst än någonsin efter de islamistiska terrorattackerna i Paris och San Bernardino. Obama och medieeliten dömer ut denna reaktion som feghet och att den är skamlig.
Men i en demokrati finner ledare som avfärdar och hånar utbredd oro snart att de är före detta ledare. Överallt i västvärlden växer snabbt de väljargrupper som förespråkar en ny sorts migrationspolitik. Om något är skamligt är det den sunkiga, oreflekterade och arroganta elitens konsensus om att förneka dessa väljares oro och därmed förneka dem ett ansvarstagande politiskt ledarskap.

Eller för att sammanfatta Trumps budskap: ”Våra politiska makthavare är idioter”.
Statsvetaren och redaktören för Claremont Review of Books, William Voegeli, följer upp med en träffsäker artikel, The Reason I’m Anti-Anti-Trump:

Problemet är inte främst att vi styrs av idioter till politiker utan att vi styrs av idealister som stolt följer bröderna Kennedys uppmaning att förakta det öga som ser saker som de är, för att istället drömma drömmar om hur det skulle kunna bli. Eftersom inga sådana drömmar inkluderar mardrömmar som Islamiska staten, har idealisterna föredragit att uppehålla sig vid trevligare ämnen.
Tillståndet förvärras av att vi regeras av idealister som tror vi väljare är idioter eftersom vi inte uppskattar det som de försöker göra.

Voegeli fortsätter sin vassa analys:

Politiker får sin rättmätiga makt genom samtycke från folket. Men de som formar modern politik är dock farligt nära att göra anspråk på maktens legitimitet på basen av deras egen expertis och vidlyftiga ideal. Donald Trumps framgångar är, liksom Tea Party-rörelsen, utslag av en revolt mot dessa etablissemangs självrättfärdigande.
En upprorsmakare som Donald Trump får folkligt stöd när etablerade makthavare visar sig vara självförhärligande och ägnar sig åt självbedrägeri. Det bästa sättet att förstärka Trump är att hävda att hans sympatisörer är löjliga, fördomsfulla och okunniga. Bästa sättet att förhindra Trump är att erkänna att hans sympatisörer har berättigade krav på politisk handling och påpeka att dessa krav kräver seriöst statsmannaskap och inte en underhållare och showman som Trump.

Vi har en liknande situation i Sverige. De etablerade partierna sväller över av arrogans, pompös idealism och folkförakt. Man hånar de miljoner svenskar som är oroliga över utvecklingen. Det är därför allt större andel av svenska folket söker sig till Sverigedemokraterna, det enda oppositionspartiet mot maktens galna och verklighetsfrånvända utopism.
Precis som Voegeli är anti anti-Trump är jag anti anti-SD. Att skjuta på Trump och SD är som att skjuta budbäraren. Så länge svulstigt självförhärligande självbedrägeri präglar de etablerade partierna är det fullt rimligt att i protest lämna dem och söka andra alternativ.