Konflikten om invandringen handlar i grunden om en hållning där vissa liberaler förenas med västerextremister i sitt förakt för Sverige, en nation som de så snabbt som möjligt vill göra om till ett neutralt internationellt territorium där inga gamla, lokala traditioner och gemenskaper gör sig besvär. Istället för ett “hem” med identitet, trygghet och personliga relationer ska territoriet vara som en “flygplats” där ingen känner någon. Bara om man får skala bort alla historiska band kan individerna bli helt jämlika och ges lika förutsättningar.
Det är postmodernismens sista strid. Allt det gamla ska raderas ut. Och i Sverige är det gamla lika med det svenska. Det ska förintas. Paradoxalt för denna geografiskt bundna postmodernism är att nytt här per definition blir kulturer från andra delar av världen, exempelvis Mellanöstern. Ut ska upplysningen och kristenhetens separation mellan religion och politik, det som givit oss grunden för ett fredligt, pluralistiskt och demokratiskt samhälle. Det vakuum som uppstår ska tydligen fyllas med kulturer som fortfarande präglas av klanstrider, barbariskt våld och religiös överhöghet över politiken.
Axess decembernummer innehåller anmälan av statsvetaren Andreas Johansson Heinö’s nya skrift Farväl till folkhemmet (Timbro). Det är Widar Andersson, socialdemokratisk redaktör för Folkbladet, som riktar intressanta invändningar mot skriftens idéer, Ett ideologiskt farväl till folkhemmet:
Författaren skriver att om vi bygger vidare på de rådande och folkhemsliknande systemen blir ”följden att invandringen kommer att tvingas begränsas med hänsyn till välfärdsstatens kapacitet”. Andreas Johansson Heinö lyckas dock inte förklara varför sådana hänsyn och begränsningar skulle utgöra stora samhällsproblem. Tankeluckan fylls med besatthet – eller ideologisk övertygelse om man så vill. [En besatthet] av invandring och av invandringens förtjänster som hävstång för att baxa fram ett helt annat samhälle.
Där besatthet och drömmar och helt andra samhällen går in; där går som bekant logiken och reformismen ut.
Bra summering av hela det etablerade partipolitiska kollektivet. Vettet har sedan länge lämnat politiken för att ersättas av hejdlös idealism och utopism, med kriser och förestående systemkollaps som följd. Widar Andersson fortsätter:
Så varför använder sig Andreas Johansson Heinö av ett begrepp [folkhemmet] som är så pass ute att det knappt ens existerar i dagspolitiken? Varför ta farväl av ett folkhem som liksom sagt adjö till sig självt? En tanke är att han i själva verket menar att invandringen och mångkulturalismen kräver ett farväl till välfärdsstaten? Och att valet att använda folkhem istället för välfärdsstat främst är taktiskt betingat?
Mitt svar är: ja. Det har länge retat mig att de som är för den fria invandring som länge tillämpats i praktiken inte erkänner att en sådan invandring kräver avskaffande av den svenska modellen och en övergång till det amerikanska systemet där var och en tecknar försäkringar och inte ligger andra medborgare till last. Jag skulle gärna se en sådan diskussion, och hur man balanserar en minskad stat med ökad patriotism, som då istället blir det samlande kittet för att medborgarna ska förstå och acceptera de skatter som tas ut och lagar som gäller.
Men av någon anledning tiger man om detta, och uppnår därmed sämsta möjliga resultat: mängder med människor som gör anspråk på svenska välfärden utan att ha bidragit till den, och utan att göra några formella utfästelser om att de ska uppfylla sina skyldigheter. Det är receptet för kraftigt ökande konflikter i samhället, splittring, motsättningar och våld. Jag anser att de etablerade partierna och medierna är de som driver den polarisering och det hat som växer i Sverige, genom att tvinga på landet en politik ingen har röstat för.
Inte heller Widar Andersson önskar sig denna polarisering:
Bilden av samhället som ett ideologiskt slagfält tilltalar inte mig. Slagfält ökar riskerna för att fler får bo i baracker och tält. Jag är övertygad om att det bästa är att nöta på i reformistisk och halvkonservativ anda; steg för steg och med öppna ögon ta sig an de nya villkor, människor och värderingar som ständigt förnyar samhället. Vi behöver inte kalla det folkhem. Vi kan kalla det Sverige.
Ja, det är tragiskt att varken socialdemokratin eller de borgerliga står för detta numera. De är tvärtom utopiska idealister med långtgående ideologiskt färgade krav på att revolutionera landet till något helt annat än det är. Invandrarna tycks vara ammunitionen för att uppnå detta. Ju fler som kommer, desto enklare att undergräva det rådande samhället.